AIK-historik
måndag 15 juni 2026
The Supporter
“Gooooal for A-I-I-I-K!” Tommy Engstrand shouted on the radio.
“Goal! What a goal, good Lord!” Arne exclaimed, slapping his knees in front of the large radio cabinet.
He had dreamed of that victory his entire life. Born in Solna, when the whole neighborhood lived and breathed AIK, he was convinced he had learned to say “AIK” almost at the same time as “Daddy.” He took his first steps with a worn football at his feet in the courtyard, not far from Råsunda, back when the gravel pitches still existed and boys played until darkness fell.
At seventeen, he played for the junior team and was its leading scorer. But when his father died, only weeks before he was due to get his chance with the first team, he was forced to start working. He signed on as an ordinary seaman aboard ships of the Transatlantic shipping line sailing between Gothenburg and Hull, and football remained ashore. In his seaman’s chest, he always carried the black-and-yellow number nine shirt.
After a few years at sea he rose through the ranks, but one day in the port of Gothenburg, while his ship lay idle for repairs, he took out the shirt, stared at it for a long time, and felt that something had come to an end. He left the seafaring life behind. He worked in cafés, sold lottery tickets, took odd jobs, until he finally found steady employment as a postman in Stockholm, with a service bicycle and a fixed delivery route.
Every Sunday, Arne sat in his underwear in front of the radio, drinking coffee and trimming his toenails while listening to Sportextra. For many years AIK was mentioned only in passing—the result, the attendance figure. The big features were always about Malmö FF, IFK Göteborg, or Norrköping.
At his regular pub, Kvarnen on Södermalm, his friends would tease him:
“Come on, Arne, why don’t you start supporting a real team?”
He would answer calmly:
“One day, we’ll win the league.”
The years passed. His eyesight worsened, his joints ached, and his pension was meager. But the AIK badge remained stubbornly pinned to his lapel. It was no longer pride—it was defiance. Sooner or later, it had to happen.
And then came the season when everything clicked. AIK topped the table. Best attack. Fewest goals conceded.
“Gooooal for A-I-I-I-K!”
When the final whistle blew, Arne stood punching the air. He put on his best suit, his black-and-yellow tie, and went outside. He hailed a Volvo taxi in the square.
“We’re driving around town and honking the horn,” he said. “AIK are Swedish champions.”
They cruised along Sveavägen. He held a small black-and-yellow flag out the window. Outside Kvarnen, his friends were already gathered. When they saw the taxi, they rose to their feet and began applauding.
“Slow down, but don’t stop,” Arne said as tears streamed down his face.
Back home, he hung the flag on the front door. His heart was pounding hard, almost violently. He lay down on the bed without even taking off his clothes and switched on the radio. The reporter was broadcasting live from the celebrations at Råsunda.
He smiled.
Then came that dry blow in his chest.
He tried to catch his breath, but saw the room begin to blur.
And in that moment, the whole world was called AIK.
Internationella spelarbetyg Sverige-Tunisien 5-1
söndag 14 juni 2026
lördag 13 juni 2026
Sveriges spelarbetyg i VM-kvalet 2025-26
fredag 12 juni 2026
torsdag 11 juni 2026
lördag 6 juni 2026
Svenska klubbars insatser i EM och VM sedan 2000
VM 2018: snittbetyg i 'la Gazzetta dello Sport'
fredag 5 juni 2026
Idag för 66 år sedan
5 juni 1960
19.017 ser Riomästarna Fluminense spela ut AIK och vinna med 4-1 på Råsunda. "Nacka" Skoglund gör sin sista match i AIK-tröjan och glänser stundtals. Kurre Hamrin hyllas före matchen men får ej tillåtelse att spela för Fiorentina. Efter matchen ger sig "Nacka" ut på folkparksturné, där han bl a slår publikrekord i Ljusdal: 16.000 personer ser hans show, nästan dubbelt så många som Alice Babs gamla rekord på 9000.
torsdag 4 juni 2026
tisdag 2 juni 2026
måndag 1 juni 2026
Idag för 90 år sedan
1 juni 1936
Allsvensk seriefinal på en osedvanligt het Annandag Pingst: när två omgångar återstår ligger AIK och Elfsborg – som ska mötas i säsongens två sista omgångar – jämsides med 30 poäng, men boråsarna har bättre målkvot: 2,133 (64-30) mot 1,719 (55-32). Inför 18.773 på ett fullsatt Stadion får boråsarna en omdiskuterad straff sedan Sven Andersson tacklat Åke Samuelsson och träffat bollen men samtidigt vält sin motståndare (4'). Sven Jonasson sätter straffen i nät, och före paus hinner Åke Samuelsson och Åke Hallman göra 3-0. En eldsvåda blossar upp på Sofialäktaren och 3-4 meter stora lågor tvingar brandkåren att rycka in och läktaren att utrymmas i panik (DN:s rubrik "Stadion rökte Elfsborg – Elfsborg "rökte" AIK"). I andra halvlek reducerar AIK genom Erik Almgren och Gustaf Josefsson. Många åskådare svimmar i trängseln och tumultet.
söndag 31 maj 2026
Ο Οπαδός
—Γκοοοολ για την AIIIIIIK! —φώναξε ο Τόμι Ένγκστραντ στο ραδιόφωνο.
—Γκολ! Τι γκολ, Θεέ μου! —αναφώνησε ο Άρνε, χτυπώντας τα γόνατά του μπροστά στο μεγάλο έπιπλο με το ραδιόφωνο.
Είχε ονειρευτεί εκείνη τη νίκη σε όλη του τη ζωή. Γεννημένος στη Σόλνα, όταν ολόκληρη η γειτονιά ζούσε για την AIK, ήταν βέβαιος πως είχε μάθει να λέει «AIK» σχεδόν την ίδια στιγμή που έλεγε «μπαμπά». Έκανε τα πρώτα του βήματα με μια ξεφούσκωτη μπάλα στην αυλή, όχι μακριά από το Ρόσουντα, τότε που τα χωμάτινα γήπεδα υπήρχαν ακόμη και τα αγόρια έπαιζαν ώσπου να πέσει το σκοτάδι.
Στα δεκαεπτά του έπαιζε στην ομάδα νέων και ήταν ο πρώτος σκόρερ. Μα όταν πέθανε ο πατέρας του, λίγες εβδομάδες πριν του δοθεί η ευκαιρία να αγωνιστεί στην πρώτη ομάδα, αναγκάστηκε να πιάσει δουλειά. Μπαρκάρισε ως ναυτόπαις στα πλοία της εταιρείας Transatlantic που εκτελούσαν το δρομολόγιο ανάμεσα στο Γκέτεμποργκ και το Χαλ, και το ποδόσφαιρο έμεινε στη στεριά. Στο ναυτικό του μπαούλο κουβαλούσε πάντα τη μαύρη και κίτρινη φανέλα με το νούμερο εννέα.
Ύστερα από μερικά χρόνια στη θάλασσα ανέβηκε βαθμούς, όμως μια μέρα, στο λιμάνι του Γκέτεμποργκ, ενώ το πλοίο ήταν ακινητοποιημένο για επισκευές, έβγαλε τη φανέλα, την κοίταξε για ώρα πολλή και ένιωσε πως κάτι είχε τελειώσει. Άφησε τη ζωή στη θάλασσα. Δούλεψε σε καφέ, πούλησε λαχεία, έκανε περιστασιακές δουλειές, ώσπου βρήκε θέση ταχυδρόμου στη Στοκχόλμη, με υπηρεσιακό ποδήλατο και καθορισμένες διαδρομές.
Κάθε Κυριακή ο Άρνε καθόταν με το εσώρουχο μπροστά στο ραδιόφωνο, έπινε καφέ και λιμάριζε τα νύχια των ποδιών του ακούγοντας το Sportextra. Για πολλά χρόνια η AIK αναφερόταν μόνο επιγραμματικά — το αποτέλεσμα, ο αριθμός των θεατών. Τα μεγάλα ρεπορτάζ μιλούσαν πάντα για τη Μάλμε FF, την IFK Γκέτεμποργκ ή τη Νόρκεπινγκ.
—Έλα, Άρνε, δεν θα αρχίσεις να υποστηρίζεις μια κανονική ομάδα;
Εκείνος απαντούσε ήρεμα:
—Μια μέρα θα πάρουμε το πρωτάθλημα.
Τα χρόνια πέρασαν. Η όρασή του χειροτέρεψε, οι αρθρώσεις πονούσαν, η σύνταξη ήταν μικρή. Όμως το σήμα της AIK έμενε πεισματικά καρφιτσωμένο στο πέτο του σακακιού του. Δεν ήταν πια περηφάνια — ήταν πείσμα. Κάποτε θα συνέβαινε.
Και ήρθε η σεζόν που όλα λειτούργησαν. Η AIK ήταν πρώτη στη βαθμολογία. Καλύτερη επίθεση. Λιγότερα γκολ παθητικό.
—Γκοοοολ για την AIIIIIIK!
Όταν ακούστηκε το τελικό σφύριγμα, ο Άρνε ήταν όρθιος και γρονθοκοπούσε τον αέρα. Φόρεσε το καλύτερό του κοστούμι, τη μαύρη και κίτρινη γραβάτα, και βγήκε έξω. Πήρε ένα ταξί Volvo από την πλατεία.
—Πάμε μια βόλτα στην πόλη κορνάροντας, είπε. Η AIK είναι πρωταθλήτρια Σουηδίας.
Διέσχισαν τη Sveavägen. Κρατούσε μια μικρή μαύρη και κίτρινη σημαία έξω από το παράθυρο. Στο Kvarnen οι φίλοι ήταν ήδη μαζεμένοι. Μόλις είδαν το αυτοκίνητο, σηκώθηκαν και άρχισαν να χειροκροτούν.
—Κόψε ταχύτητα, αλλά μην σταματήσεις, είπε ο Άρνε, ενώ τα δάκρυα κυλούσαν στο πρόσωπό του.
Στο σπίτι κρέμασε τη σημαία στην εξώπορτα. Η καρδιά του χτυπούσε δυνατά, σχεδόν βίαια. Ξάπλωσε στο κρεβάτι χωρίς να γδυθεί και άναψε το ραδιόφωνο. Ο ρεπόρτερ μετέδιδε ζωντανά από τους πανηγυρισμούς στο Ρόσουντα.
Χαμογέλασε.
Ύστερα ήρθε εκείνο το ξερό χτύπημα στο στήθος.
Προσπάθησε να πάρει ανάσα, μα είδε το δωμάτιο να θολώνει.
Και εκείνη τη στιγμή, ολόκληρος ο κόσμος λεγόταν AIK.
Spelarbetyg AIK-Sirius 0-3
lördag 30 maj 2026
Supportern
—Mål! Vilket mål, herregud! —utbrast Arne och slog sig på knäna framför den stora radiomöbeln.
Han hade drömt om den där segern hela sitt liv. Född i Solna, när hela kvarteret levde för AIK, var han säker på att han lärt sig säga ”AIK” nästan samtidigt som ”pappa”. Han tog sina första steg med en sliten fotboll på gården, inte långt från Råsunda, när grusplanerna ännu fanns kvar och pojkarna spelade tills mörkret föll.
Vid sjutton års ålder spelade han i juniorlaget och var lagets skyttekung. Men när hans far dog, bara veckor innan han skulle få chansen i A-laget, tvingades han börja arbeta. Han tog hyra som jungman på Transatlanticrederiets fartyg som gick mellan Göteborg och Hull, och fotbollen blev kvar i land. I sin sjömanskista bar han alltid med sig den svartgula tröjan med nummer nio.
Efter några år till sjöss steg han i graderna, men en dag i Göteborgs hamn, när fartyget låg stilla för reparation, tog han upp tröjan, såg länge på den och kände att något tagit slut. Han lämnade sjölivet. Arbetade på café, sålde lotter, tog tillfälliga jobb, tills han fick anställning som brevbärare i Stockholm, med tjänstecykel och bestämda rundor.
Varje söndag satt Arne i kalsonger framför radion, drack kaffe och filade på sina tånaglar medan han lyssnade på Sportextra. I många år nämndes AIK bara i förbifarten — resultatet, publiksiffran. De stora reportagen handlade alltid om Malmö FF, IFK Göteborg eller Norrköping.
På stamkrogen Kvarnen på Söder retades vännerna:
—Du, Arne, ska du inte börja hålla på ett riktigt lag?
Han svarade lugnt:
—En dag tar vi SM-guld.
Åren gick. Synen försämrades, lederna värkte, pensionen var knapp. Men AIK-märket satt envist kvar på kavajslaget. Det var inte stolthet längre — det var trots. Någon gång måste det hända.
Och så kom säsongen då allt stämde. AIK toppade tabellen. Bästa offensiven. Minst insläppta mål.
—Måååååål för AIIIKÅÅÅÅ!
När slutsignalen ljöd stod Arne och slog i luften. Han tog på sig sin bästa kostym, den svartgula slipsen, och gick ut. Han tog en Volvo-taxi vid torget.
—Vi kör runt stan och tutar, sa han. AIK är svenska mästare.
De rullade längs Sveavägen. Han höll en liten svartgul flagga ut genom rutan. Vid Kvarnen stod vännerna redan samlade. När de såg bilen reste de sig och började applådera.
—Sakta ner, men stanna inte, sa Arne, medan tårarna rann.
Hemma hängde han flaggan på ytterdörren. Hjärtat slog hårt, nästan våldsamt. Han lade sig på sängen utan att klä av sig och satte på radion. Reportern direktsände från firandet vid Råsunda.
Han log.
Sedan kom det där torra slaget i bröstet.
Han försökte dra efter andan men såg hur rummet suddades ut.
Och i det ögonblicket hette hela världen AIK.
Idag för 52 år sedan
30 maj 1974
AIK vinner Ronnie Hellströms avskedsderby mot Hammarby med 2-0 efter en "besynnerlig lobb" ur svår vinkel av Sanny Åslund och en "rökare" av Rolf Zetterlund inför 30.674 på Råsunda. AIK toppar därmed Allsvenskan, två poäng före MFF, när serien tar VM-uppehåll och 21-årige Sanny Åslund – som Djurgårdens tränare Antonio Durán "tipsat" Jens "Lill-Lotta" Lindblom om – toppar skytteligan med åtta mål (ett mer än Östers "Lill-Damma" Mattsson). Åslund sparkas av Jan Sjöström, som ångerfullt ber om ursäkt för vristskadan. Ronnie Hellström, som några dagar senare flyttar till Kaiserslautern, har först en avskedsfest med revbensspjäll och öl i Gula villan vid Kanalplan.










