Ove Rübsamen slår fem målgivande passningar – och gör ett mål själv – när GIF Sundsvall kvaddas med 6-1 i Norrtvåan i Idrottparken. Stockholmarna har därmed målskillnaden 10-1 efter två omgångar med tre mål av Rübsamen och två var av finska duon Jyrki Nieminen och Atik İsmail.
3274 betalande – plus hela det sovjetiska ishockeylandslaget – är på plats för att beskåda Vadim Jevtusjenko och "dödsdömda" AIK mot Örebro. Den mållösa matchen har sin enda attraktion i 20-årige vmf Marco Ciardis dribblingar, finter och genomskärare. Blivande skyttekungen Niclas Kindvall har därmed presterat två mål på 37 allsvenska matcher för Gnaget.
AIK vinner sin första match för säsongen sedan Kennedy Igboananike avgjort mot Gefle i den sjätte tilläggsminuten på Strömvallen. Matchen är Ivan Turinas sista: tio dagar senare avlider det 32-åriga målvaktslejonet i sitt hem i Solna. Turina har på 65 allsvenska matcher släppt in 57 mål och hållit nollan inte mindre än 26 gånger.
AIK:s årsberättelse
En dag när solen lyser, Lago Maggiore ligger stilla, och snön på alperna står som speglar mot himlen anländer brevbäraren med AIK:s årsberättelse. Där står något mycket tråkigt. AIK har åkt ur Allsvenskan. Visserligen har en massa tidningar påstått länge att så var fallet men när det gäller så allvarliga nyheter litar jag inte på pressen. Jag väntar till jag får en officiell bekräftelse. Och den har nu kommit. AIK:s årsberättelse bekräftar att AIK från och med våren 1962 kommer att spela i Division 2.
Jag börjar nu förstå varför en del diskutabla bekanta jag äger, lett så egendomligt mot mig när jag framhållit för dem det faktum att AIK ännu inte officiellt meddelat att dom lämnat Allsvenskan. Mina bekanta hade alltså rätt. Det var ett faktum.
Det där mellan mig och AIK har varit klart länge. Det har aldrig funnits något val från min sida. Jag är uppvuxen med AIK och kommer att åldras med dess stolta namn på mina läppar. Min fader var något av en Djurgårdare, min broder antar jag fortfarande hurrar för Nya Elementars handbollslag årgång 1937, men för mig har det varit AIK.
Nu för tiden finns det ett ord som lyder: Image, Det är engelska fastän det också kunde vara t ex franska. Men då betyder det något annat. Om man i dag säger Image på amerikanska så menar man hur något ser ut, inte när man ser det utan när man tänker på det. Nu tänker vi på Djurgården ett tag. Vad ser vi då? Ja, då ser vi långa, kraftiga killar som har svårt att hålla benen rätt under sig och som är mycket kortklippta och som ler så som man skall göra nu för tiden. Det vill säga så där öppet som Ranghusen på Sidenhuset vill att hans modeller ska le.
Dom är tumbiga av sig på något sätt. (Ingenting av det här stämmer på Knivsta men det gör inte så mycket för han är ju en bra spelare). I Djurgårdens Image finns någonting definitivt modernt. Något som måste tilltala en massa ungdom som går i skolor och vill vara tumbiga dom med. Det är inte konstigt att Djurgårdens följe växer. Tumbigheten hör liksom vår tid till.
AIK har en helt annan Image. Dom är mindre och en aning mörkhåriga vilket är egendomligt med hänsyn till hur blonda av dess lirare varit och är eller hur litet hår över huvud taget många av Gnagets största namn haft. man tänker på snabba killar som vet vad dom gör, Garvis, Kurre Hamrin, Kurre Andersson. Kurt Liander trodde jag alltid skulle bli en stor lirare och jag undrar än i dag om inte AIK hade kunnat göra mer för att utveckla honom än vad som gjordes.
Och Garvis som studsade tre meter upp i luften och föll död ned från denna icke föraktliga höjd så fort någon blåste på honom innanför straffområdet. Blåste man på honom utanför straffområdet hade man varit tvungen blåsa med en Bessemerugn. Garvis hade visst ett DM i brottning också.
Om Hammarby skall här icke ordas. Hammarby är ett lag som har min fulla sympati. Deras sätt att sköta sista Göteborgsmatchen är ett föredöme för alla oss andra. Det är så det skall gå till. Om deras Image kan jag inte redogöra. Jag vägrar att låta dom få en hos mig. Jag vill vara fri från Hammarby. Jag tycker för mycket om dom.
Kvar står alltså den långe ljuse Djurgårdaren (Östra Real, Studenten, Oartistisk, Smart, Club mer än klubb), den mörkare och mindre AIK:aren (Solna, Huvudsta, Hagalund, Norrland, Realexamen, snabb, artistisk, elva små killar omgivna av ett jättelikt kansli). Ja, det sista hör till tyvärr. Det hör till när man tänker på AIK. Ett jättelikt tungrott klubbkanslimaskineri. Det är att hoppas att den senare delen av Imagen bortarbetas. Det finns tecken på att så sker.
Jag lägger i från mig AIK:s årsberättelse och ser ut över Alperna och tänker på Schweiz landslag. En samling ganska små lirare som ville vinna och hade en jättelik hemmapublik över hela Europa och en ledare som aldrig sa den odödliga fotbollsplattityden: "Kom ihåg att ni har en poäng när ni går in på plan, grabbar, och den ska ni aldrig släppa ifrån er!".
Det är så att säga ingen synpunkt. Ett lag som ännu ej spelat sin match har nämligen alltid två poäng.
[1961]
Nisse Johansson nickar in 1-0 på Kenny Paveys frispark och passar sedan till Teteh Bangura, vars drömmål – ett skott ribba-in från 30 meter – fastställer slutresultatet mot IFK Göteborg inför 17.375 på Råsunda. Ivan Turina tippar Elmar Bjarnasons kanonskott i ribban i inledningen.
AIK: Ivan Turina – Martin Lorentzson, Alexander Milošević, Niklas Backman, Nils-Eric Johansson – Kenny Pavey, Daniel Tjernström, Robert Åhman Persson, Martin Mutumba (68' Daniel Gustavsson) – Mohamed Bangura, Teteh Bangura (68' Viktor Lundberg).
IFK Göteborg: Markus Sandberg – Erik Lund, Ragnar Sigurdsson, Karl Svensson (56' Thomas Olsson), Hjörtur Logi Valgardsson – Stefan Selakovic, Jakob Johansson, Andreas Drugge (43' Tobias Sana), Sebastian Eriksson (85' Hannes Stiller), Elmar Bjarnason – Tobias Hysén.
Ett för dagen helsvart AIK blir det första laget som vinner ett derby på Tele2 Arena: 3-2-seger mot Djurgården. Eero Markkanen gör det spektakulära 3-0-målet – han vänder bort Faltsetas och skjuter i bortre krysset från 25 meter – som imponerar så stort på Zinédine Zidane att Real Madrid tre månader senare skriver ett fyraårskontrakt med den 97 kg tunge centern.
Djurgården–AIK 2–3
0–1 24' Martin Lorentzson, 0–2 55' Nabil Bahoui, 0–3 65' Eero Markkanen, 1–3 82' Erton Fejzullahu straff, 2–3 90' Haris Radetinac. Domare: Jonas Eriksson, Sigtuna. Publik: 25.175.
Djurgården: Kenneth Høie – Stefan Karlsson, Daniel Amartey, Emil Bergström, Vytautas Andriuskevicius – Martin Broberg (59' Haris Radetinac), Alexander Faltsetas, Andreas Johansson (74' Yussif Chibsah), Simon Tibbling – Aleksandar Prijovic (59' Erton Fejzullahu), Amadou Jawo.
AIK: Kyriakos Stamatopoulos – Martin Lorentzson, Alexander Milošević, Per Karlsson, Nils–Eric Johansson – Nabil Bahoui, Panajotis Dimitriadis, Celso Borges, Niclas Eliasson (46' Robin Quaison) – Eero Markkanen (66' Kennedy Igboananike), Henok Goitom (83' Anton Salétros).
