1999: 'Seklet är vårt'

Novemberkyla – guldet gled

Det brann i bröstet, vi svor och vi stred

Halmstad hemma, vi minns den smällen

Vi faller aldrig – vi styr den kvällen

Cupguld i handen, CL-ljus

Ni firar guld – vi äger ert rus

Silly season, tangentbordskrig

Alm kom in – vi tar nya kliv

Bajen snackar kultur, vi snackar makt

Europa på kartan, svart på svart

Ni firar ett år – vi bygger ett sekel

Tvåtusen noll – hör framtidens eko

Y2K? Låt världen slå bort

Råsunda står – seklet är vårt

Från mörker till eld, vi ger aldrig bort

AIK 2000 – seklet är vårt

När klockan slår och framtiden gryr

Svartgult blod – det är vi som styr.

Arenashout 2026

 

Det är valår i år och det är bara att inse att även vi fotbollssupportrar kommer att användas som slagträn i röstfiskandet. "Hårdare tag mot ultras" kommer användas för att ta lika billiga som oförtjänta poäng i kampen om någon tiondels procent.

Vill det sig riktigt illa kan politiker och polis sätta kniven i supporterkulturen, vilket skulle innebära att Sverige blir av med sin enda riktiga folkfest och blir ännu mörkare och kallare.

Vad vi supportrar kan göra är att vi för en stund lägger klubbrivaliteten lite åt sidan för att enas i kampen för våra rättigheter och vår kultur, som är det mest vibrerande och färgstarka vi har i landet.

Vi behöver få fram budskapet i musikalisk form och undvika polarisering, som vi själva skulle få betala ett högt pris för.

Här kommer ännu ett utkast (OBS! ett utkast, dissa dig inte blå) till en låt som försvarar oss ultras i alla åldrar och färger. Rytmen att följa länkas längst ner. Viktigt med bra trumma så att tempot inte blir för högt eller Bajen-släpigt.

Intro (lågt)

Svart… gult…

Svart… gult…

Del 1

Vi stod där med sången

Det enda vi har

En levande läktare

Ett hjärta som slår

Men ramar blir hårdare

År efter år

Det som var kultur

Blir villkor och spår

Refräng (kontrollerad)

Svartgult i mörkret

Vi står kvar ändå

När trappor och gränser

Säger åt oss att gå

Svartgult i mörkret

Rösten bär vår stad

Ni kan styra former

Men inte det vi är

Del 2:

Visitationszoner

Runt sång och passion

Kameror som följer

Varje rörelse, ton

Kollektiv bestraffning

För handlingar få

En tystare arena

Är vägen ni vill gå

Refräng (tyngre):

Svartgult i mörkret

Vi står kvar ändå

När övervakning växer

Vägrar vi att gå

Svartgult i mörkret

Norra står kvar

En levande kultur

Är allt som vi har

Stick (halvt talat, lågmält):

Det handlar om rätten

Att finnas som vi

Att samlas och sjunga

I svart harmoni

Om rädsla får styra

Vad finns då kvar?

En steril arena

Utan hjärta, utan svar

Uppbyggnad (repeteras långsamt):

Svartgult…

Svartgult…

Final (exploderar):

SVARTGULT I MÖRKRET

GNAGET STÅR KVAR

SVARTGULT I MÖRKRET

DET HÄR ÄR VÅR STAD

SVART

GULT

GNAGET

>>>>> Rytm att följa <<<<<

FB-omröstning: 'AIK:s bäste tränare under 2000-talet'

42,0% Stuart Baxter

34,1% Rikard Norling

12,5% Andreas Alm

4,6% Micke Stahre

3,5% Bartosz Grzelak

1,1% Mikkjal Thomassen

0,5% Dušan Uhrin

0,3% Olle Nordin

0,3% Peter Larsson

0,3% Alex Miller

0,0% Richard Money

0,0% Andreas Brännström

0,0% Henning Berg

 [369 röster]

Idag för 80 år sedan

 11 februari 1946 

AIK:s ordförande Putte Kock bekräftar att klubben förhandlar med Gunnar Nordahl, som lagt in en ansökan till Stockholms Brandkår. 

Thomas Schreiber, 1974, “Gnaget é Laget”, affisch föreställande Lena Fast med tatuering designad av Doc Forest (Ove Skog).

Idag för 42 år sedan

 9 februari 1984 

SM i inomhusfotboll ("Hallsvenskan") avgörs inför 2000 i Rocklundahallen i Västerås. AIK vinner sin grupp efter shootout-seger mot Häcken och 3-0 mot MFF (Thomas Andersson två mål). Finalen mot Hammarby blir mållös sedan Bernt Ljung gjort ett par imponerande frilägesräddningar. I sudden death skjuter "Dala" Dahlkvist i stolpen i 2' och minuten efteråt avgör de grövitas nyförvärv från Djurgården, Hasse Holmqvist. 

El hincha

 —¡Gooooool de AIIIIIIK! —gritó Tommy Engstrand en la radio.

—¡Gol! ¡Qué golazo, Dios mío! —exclamó Arne, dándose palmadas en las rodillas frente al gran mueble de radio.

Había soñado con esa victoria toda su vida. Nacido en Solna, cuando todo el barrio vivía para el AIK, estaba seguro de haber aprendido a decir “AIK” casi al mismo tiempo que “papá”. Dio sus primeros pasos con un balón de fútbol gastado en el patio, no muy lejos de Råsunda, cuando todavía existían los campos de tierra y los chicos jugaban hasta que caía la noche.

A los diecisiete años jugaba en el equipo juvenil y era el máximo goleador. Pero cuando su padre murió, apenas unas semanas antes de que fuera a tener su oportunidad en el primer equipo, se vio obligado a ponerse a trabajar. Se embarcó como grumete en los barcos de la naviera Transatlantic que navegaban entre Gotemburgo y Hull, y el fútbol quedó en tierra. En su cofre de marinero siempre llevaba consigo la camiseta negra y amarilla con el número nueve.

Tras algunos años en el mar fue ascendiendo, pero un día, en el puerto de Gotemburgo, mientras el barco estaba detenido por reparaciones, sacó la camiseta, la miró largo rato y sintió que algo había llegado a su fin. Dejó la vida marinera. Trabajó en un café, vendió billetes de lotería, hizo trabajos ocasionales, hasta que consiguió empleo como cartero en Estocolmo, con bicicleta de servicio y rutas fijas.

Cada domingo Arne se sentaba en calzoncillos frente a la radio, bebía café y se cortaba las uñas de los pies mientras escuchaba Sportextra. Durante muchos años el AIK apenas se mencionaba de pasada: el resultado, la cifra de espectadores. Los grandes reportajes siempre trataban sobre el Malmö FF, el IFK Göteborg o el Norrköping.

En su bar habitual, Kvarnen, en Söder, los amigos se burlaban:

—Oye, Arne, ¿no vas a empezar a apoyar a un equipo de verdad?

Él respondía con calma:

—Algún día ganaremos el campeonato.

Los años pasaron. La vista se deterioró, las articulaciones dolían, la pensión era escasa. Pero el escudo del AIK seguía obstinadamente prendido en la solapa de su chaqueta. Ya no era orgullo: era desafío. Alguna vez tenía que ocurrir.

Y entonces llegó la temporada en la que todo encajó. El AIK lideraba la tabla. La mejor ofensiva. La menor cantidad de goles encajados.

—¡Gooooool de AIIIIIIK!

Cuando sonó el pitido final, Arne estaba de pie, golpeando el aire. Se puso su mejor traje, la corbata negra y amarilla, y salió. Tomó un taxi Volvo en la plaza.

—Damos una vuelta por la ciudad tocando la bocina —dijo—. El AIK es campeón de Suecia.

Avanzaron por Sveavägen. Él sacaba una pequeña bandera negra y amarilla por la ventanilla. En Kvarnen los amigos ya estaban reunidos. Al ver el coche, se levantaron y comenzaron a aplaudir.

—Despacio, pero no se detenga —dijo Arne, mientras las lágrimas le corrían por las mejillas.

En casa colgó la bandera en la puerta de entrada. El corazón le latía con fuerza, casi violentamente. Se tendió en la cama sin desvestirse y encendió la radio. El reportero transmitía en directo desde la celebración en Råsunda.

Sonrió.

Luego llegó aquel golpe seco en el pecho.

Intentó tomar aire, pero vio cómo la habitación se desdibujaba.

Y en ese instante, el mundo entero se llamaba AIK.

Supportern

—Måååååål för AIIIKÅÅÅ! —skrek Tommy Engstrand i radion.

—Mål! Vilket mål, herregud! —utbrast Arne och slog sig på knäna framför den stora radiomöbeln.

Han hade drömt om den där segern hela sitt liv. Född i Solna, när hela kvarteret levde för AIK, var han säker på att han lärt sig säga ”AIK” nästan samtidigt som ”pappa”. Han tog sina första steg med en sliten fotboll på gården, inte långt från Råsunda, när grusplanerna ännu fanns kvar och pojkarna spelade tills mörkret föll.

Vid sjutton års ålder spelade han i juniorlaget och var lagets skyttekung. Men när hans far dog, bara veckor innan han skulle få chansen i A-laget, tvingades han börja arbeta. Han tog hyra som jungman på Transatlanticrederiets fartyg som gick mellan Göteborg och Hull, och fotbollen blev kvar i land. I sin sjömanskista bar han alltid med sig den svartgula tröjan med nummer nio.

Efter några år till sjöss steg han i graderna, men en dag i Göteborgs hamn, när fartyget låg stilla för reparation, tog han upp tröjan, såg länge på den och kände att något tagit slut. Han lämnade sjölivet. Arbetade på café, sålde lotter, tog tillfälliga jobb, tills han fick anställning som brevbärare i Stockholm, med tjänstecykel och bestämda rundor.

Varje söndag satt Arne i kalsonger framför radion, drack kaffe och filade på sina tånaglar medan han lyssnade på Sportextra. I många år nämndes AIK bara i förbifarten — resultatet, publiksiffran. De stora reportagen handlade alltid om Malmö FF, IFK Göteborg eller Norrköping.

På stamkrogen Kvarnen på Söder retades vännerna:

—Du, Arne, ska du inte börja hålla på ett riktigt lag?

Han svarade lugnt:

—En dag tar vi SM-guld.

Åren gick. Synen försämrades, lederna värkte, pensionen var knapp. Men AIK-märket satt envist kvar på kavajslaget. Det var inte stolthet längre — det var trots. Någon gång måste det hända.

Och så kom säsongen då allt stämde. AIK toppade tabellen. Bästa offensiven. Minst insläppta mål.

—Måååååål för AIIIKÅÅÅÅ!

När slutsignalen ljöd stod Arne och slog i luften. Han tog på sig sin bästa kostym, den svartgula slipsen, och gick ut. Han tog en Volvo-taxi vid torget.

—Vi kör runt stan och tutar, sa han. AIK är svenska mästare.

De rullade längs Sveavägen. Han höll en liten svartgul flagga ut genom rutan. Vid Kvarnen stod vännerna redan samlade. När de såg bilen reste de sig och började applådera.

—Sakta ner, men stanna inte, sa Arne, medan tårarna rann.

Hemma hängde han flaggan på ytterdörren. Hjärtat slog hårt, nästan våldsamt. Han lade sig på sängen utan att klä av sig och satte på radion. Reportern direktsände från firandet vid Råsunda.

Han log.

Sedan kom det där torra slaget i bröstet.

Han försökte dra efter andan men såg hur rummet suddades ut.

Och i det ögonblicket hette hela världen AIK.

Idag för 117 år sedan

8 februari 1909 

AIK vinner sitt första SM-guld i bandy (även om pressen har svårt att skilja sporten från is-hockey): med den blivande sportjournalistlegendaren Torsten Tegnér (sonsonson till skalden Esaias Tegnér) som lagkapten besegrar man Djurgården med 7-3. I den stora åskådarskaran i Stockholms Idrottspark återfinns kung Gustaf V, kronprinsparet och kungliga utländska gäster.

Diffen, få mig inte att skratta

Det finns ett litet gäng

Där borta i fiendeland

De hörs i februari men

tystnar när det bränner till ibland

Diffen, få mig inte att skratta

Vad är det där för knas?

Era färger skriker lördag

Serpentiner och barnkalas

Pastell på hela tröjan

Som saft i plastigt glas

Vi kliver in för att vinna

Ni blåser upp ballonger med gas

Glitter, pynt och stjärnor små

Som pynt i någons vardagsrum

Vi jagar titlar år för år

Ni jagar rabatt på helium

'Utan rättvis chans: polisens våld mot fotbollssupportrar' (ur Offside, 2016)

 På kvällen den 26 maj 2015 slogs Erik, 26, medvetslös.

Erik, som egentligen heter något annat, är AIK:are sedan barnsben och ett välkänt ansikte i klacken sedan många år. Under de senaste åren har han gått på i stort sett samtliga AIK-matcher, oavsett om det varit hemma eller borta. Efter 2–2-derbyt mot Djurgården på Tele2 i maj stannade Erik kvar en stund på läktaren för att plocka ihop olika föremål som använts av klacken. När han kom ut från arenan var han inställd på att hjälpa till med att packa in grejerna i en bil, en process som gått smidigt vid tidigare derbyn. Men den här gången såg han att många av hans AIK-vänner stod och väntade oroligt.

– Jag frågade en evenemangspolis som brukar vara på matcherna vad som hände och fick svaret att bilen skulle komma snart, säger Erik. Vi snackade en stund, men så sa han plötsligt att jag nog borde gå. Jag förstod inte riktigt varför men såg att polispatruller kom från olika håll. När jag skulle gå fick jag batongslag över låret. I samma veva blev jag pepparsprejad så att jag inte såg någonting. Jag fick inga kommandon om att jag skulle göra något, till exempel lägga mig ner, utan blev liksom föst och uppfattade det som att jag skulle gå därifrån, och då försökte jag göra det, även om jag inte såg något. Då kom ett slag i huvudet som gjorde att jag tappade krafterna helt.

Här börjar minnesbilderna bli grumliga.

– Jag höll händerna för huvudet för att skydda mig och kände att det var kletigt. Jag såg väldigt suddigt men märkte att händerna var röda och blanka av blodet. Sedan segnade jag ner.

När Erik återfick medvetandet hade han en polisman över sig.

– Jag hörde att han sa: "Man borde inte skratta, men jag tycker att det här är så jävla kul." Han måste ha sagt det till sina kollegor. Sedan diskuterade de om jag var misstänkt för något men kom fram till att jag borde skickas till sjukhus. Då kom folk fram som tidigare hållits på avstånd, bland annat en SLO, och frågade hur det var. Jag var nog ganska förvirrad.

SLO står för Supporter Liaison Officer, en klubbanställd som fungerar som en länk mellan förening och supportrar. Det var AIK:s Tobias Larsson som kom fram till Erik.

– Det såg jätteläskigt ut, säger Larsson. Det var ett rejält jack i huvudet och väldigt mycket blod. Jag är inte sjukvårdsutbildad eller första hjälpen-kunnig, men jag förstod att han var tvungen att åka till sjukhuset direkt. Erik var väldigt förvirrad och halvt panikslagen, han ville nog mest bara därifrån, men vi såg till att han fick vård.

Hur var reaktionerna runtomkring?

– Folk var chockade, förstås. Jag hörde poliser som sa att han bara ramlat i marken, men det var uppenbar bullshit. Många hade sett när han blev slagen och skadan var i huvudet. I så fall hade de fått vända upp och ner på honom innan han åkte i backen.

Åtta dagar senare kontaktade Erik en advokat och lämnade in en anmälan om misshandel. Som bevisning bifogade han ett antal bilder på skadorna, samt en mobilfilm som en annan AIK-supporter gjort. På filmen ser man hur polisen går till angrepp mot en folkmassa med batongerna i högsta hugg. En polisman, vars hjälmnummer syns tydligt, slår två hårda slag över Eriks ben. Erik ser ut att förlora balansen, men därefter tappar den filmande personen sin mobil efter att, vad det verkar, ha fått en knuff bakifrån av någon som skriker: "Gå härifrån!«

Vad som sedan hände med Erik går inte att avgöra med hjälp av filmen. Det är också svårt att bedöma hur hotfull situationen var före polisernas framstöt. Framför poliserna står ett antal män och diskuterar, vissa upprört. Flera av dem bär svarta tröjor med huvorna uppdragna.

– Jag kan förstå om man som utomstående tycker att det ser konstigt ut med huvorna, säger Erik. Men polisen vet att det är normalbilden. Vi i AIK har svarta kläder på läktarna, många har huvor och vissa har solglasögon. Många var irriterade för att bilen som skulle köra iväg läktarmaterialet inte hade kommit och att de inte fick någon information om varför. Men det var verkligen inte hotfullt.

Advokaten som Erik kontaktade heter Martin Särman. Han anser att det är uppenbart att Erik bara råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle.

– Eftersom han kom sent ut från arenan så visste han inte att det fanns en order om att folk skulle avlägsna sig, säger Särman. Min uppfattning är att det rör sig om misshandel redan vid slagen som syns på filmen: det är en våldsanvändning som inte är befogad. Och även om någon polis skulle tycka att det var befogat så är det absolut förbjudet att slå någon i huvudet med batong. Det får bara inte förekomma. Det finns tydliga instruktioner från Rikspolisstyrelsen om att man bara får slå mot mjuka delar. Enda gången man får slå i huvudet är i absoluta självförsvarssituationer, till exempel om man blir attackerad av en knivman.

Åklagaren lade ner ärendet direkt, men efter att Martin Särman fått information om att polismannen – vars hjälmnummer alltså syntes – inte hade blivit förhörd, överklagade han och Erik. Polismannen förhördes men nekade till att han slagit Erik i huvudet. Även ett vittne kallades in. När jag ringer vittnet ber vederbörande om att få vara anonym, och berättar sedan sin version:

– Jag missade de första slagen mot benen men såg batongslaget i huvudet. Det var en rejäl sving som sänkte honom. Många fick panik när han låg på marken, folk trodde att han hade dött. Men polisen stod i vägen när folk försökte gå fram för att hjälpa till. Han bara låg där med blod rinnande från huvudet.

Trots förhören lades ärendet ner på nytt, till advokaten Martin Särmans besvikelse.

– Det går inte att få hundraprocentig klarhet i vilken person som slår honom i huvudet, tyvärr syns det inte på filmen, säger Särman. Enligt åklagaren var det heller inte klarlagt att skadan kommit från ett batongslag, utan kunde lika gärna ha uppstått när han föll. Men det är uppenbart att han fått ett slag.

Åklagaren som tog beslutet att lägga ner fallet heter Anders Jakobsson. Han minns fallet när jag ringer upp.

– Målsägaren hade en skada i huvudet, men det gick inte att visa i utredningen att någon polis slagit honom, säger Jakobsson.

Slagen mot benen var inte tillräckligt för att väcka åtal?

– Nej, de får använda det våldet. Nu minns jag inte exakt den här situationen, men det är ofta anmärkningsvärt hur supportrarna beter sig mot polisen. Många gånger har poliserna varit helt oskyldiga. Nu säger jag inte att det var så i det här specifika fallet, men i de ärenden som jag haft tidigare har polisen i princip blivit omringade, man har kastat sten på polisen och de måste ju få lova att freda sig. Polisen har också rätt att använda våld, det framgår med all tydlighet i en paragraf i polislagen.

Men just i det här fallet?

– Ja, min bedömning är att batongslagen är försvarliga och att man inte har kunnat bevisa att polis utdelade slag mot huvud.

Att man inte visste om han fått slag i huvudet, eller att man inte visste vem som slog?

– Om jag inte minns fel så fanns det ingen bevisning om att han fått batongslag i huvudet. Han hade tydligen rasat omkull och slagit sig, det fanns det uppgifter om. Och då gick det inte att komma vidare. Därför är det nerlagt.

När jag berättar att jag tittat på bilderna och att det inte ser ut som en fallskada ändrar Jakobsson sig:

– Nej, visst. Det kan mycket väl vara ett batongslag, men man kan inte visa om det var samma person som slog på benet. I så fall hade det gått vidare.

Martin Särman fick reda på att polismannen inte var hörd och överklagade.

– Ja, och sedan hördes polismannen och eventuellt någon till. Det var inga konstigheter. Vi tog upp förundersökningen och kunde konstatera att det första beslutet låg i linje med det andra.

Varför hördes inte polismannen i förstaskedet?

– Det törs jag inte svara på eftersom jag inte har utredningen.

Han kan inte ha varit så svår att identifiera eftersom numret stod på hjälmen.

– Du får ursäkta mig om jag låter dum, men jag kan varken säga bu eller bä eftersom det gått så lång tid och jag inte har ärendet framför mig.

[...]

Text: Oskar Månsson. Foto: Daniel Nilsson. Ur Offside, 2016.

Kommentar:

Reportaget visar ett tydligt mönster: trots återkommande anmälningar, filmbevis och vittnesmål leder fallen nästan aldrig till åtal – och ännu mer sällan till fällande domar.

Artikeln pekar på flera återkommande strukturella problem:

 - Bevisläge i kaosartade situationer: Det är svårt att fastställa exakt vem som gjort vad i trängsel och tumult.

 - Identifiering av poliser: Hjälmnummer kan vara svåra att se eller felaktiga.

 - Internutredningar: Läggs nästan alltid ner.

 - Nödvärnsargumentet: Domstolar tenderar att ge poliser stort tolkningsutrymme om de uppger att de känt sig hotade.

 - Machokultur: Regeringens utredning om idrottsrelaterad brottslighet pekar på destruktiva maskulinitetsnormer både bland supportrar och inom poliskåren.

 - Polisens kommunikation: Polisforskaren Stefan Holgersson menar att polisen systematiskt skönmålar sin verksamhet och marginaliserar intern kritik.

Supporterpolischefen Mats Norlin framhåller att våld ibland är nödvändigt men säger att verbala lösningar bör prioriteras. Han ifrågasätter dock inte systemets funktion i grunden.

Offside-reportaget tecknar en bild av ett rättssystem där supportrar i praktiken har mycket små möjligheter att få upprättelse vid anklagelser om polisvåld. Även när det finns filmbevis, dokumenterade skador och identifierbara poliser läggs ärendena ofta ner utan fullständig utredning.

Samtidigt har samhället under många år fokuserat på att bekämpa supportervåld genom avstängningar och lagändringar. Artikeln ställer den omvända frågan: vad händer när det är polisen som använder övervåld? Svaret, enligt Offsides granskning, är att det nästan aldrig får några rättsliga konsekvenser.

Idag för sex år sedan

 Robert Laul jinxar(?) i Aftonbladet.

Kända svenskars favoritlag

 

* betyder att personen har delade klubbsympatier, t ex Hammarby i fotboll/Leksand i ishockey.

52: AIK

Carl XVI Gustaf, Kronprinsessan Victoria, Asafa Powell, Mona Sahlin, Alexander "The Mauler" Gustafsson, Niklas Strömstedt, Daniel Westling, Martin Melin, Pontus Gårdinger, Helena af Sandeberg, Adam Tensta, Alex Schulman, Jacob Hård, Janne Schaffer, Max Martin, Ola Rapace, Jenny Strömstedt, Malin Ewerlöf, Örjan Kihlström*, Tommy Söderberg, Daniel Adams-Ray, Pernilla Wahlgren, Bianca Ingrosso, Alessandro Catenacci, Oisín Cantwell, Behrouz Badreh, Jacob Wallenberg, Sarah Sjöström, Alexandra Pascalidou, Martin Timell, Ted Åström, Dogge Doggelito, Oskar Linnros, Robert Wells, Tommy Nilsson, David Fjäll, Thomas Wilbacher, Christopher Kviborg, Gusten Dahlin, Alexander Axén, Lasse Granqvist, Lennart "Fjodor" Eriksson, Gustav Fridolin, Bo Hansson, Steffo Törnqvist, Niklas Holmgren , Laila Bagge, Agneta Sjödin, Jerry Williams, Sven-Bertil Taube, Cornelis Vreeswijk, Stieg Trenter, Pär Rådström

28:  Djurgården

Christer Fuglesang, Daniel Ståhl, Lars Ohly, Fredrik Reinfeldt, Magnus Uggla, Felix Herngren, Anders Gärderud, Ingela ”Pling” Forsman, Jessica Lindell Vikarby, Renée Nyberg, Stig Larsson, Tommy Körberg, Joakim Thåström, Jan Guillou, Ulf Elfving, Klas Östergren, David Hellenius, Kjell Bergqvist, Loa Falkman, Anders Timell, Fredrik Lindström, Peter Le Marc, Erik Haag, Eva Dahlgren, Bengan Johansson, Mikael Rickfors, Jonas Dahlquist, Svante Thuresson

25:  Hammarby

Björn Borg*, Martin ”E-Type” Eriksson*, Magdalena Andersson, Petter, Åsa Romson, Lasse Åberg, Alexander Skarsgård, David Boati, Kajsa Grytt, Mange Schmidt, Mikael Appelgren, Måns Möller*, Mårten Andersson, Pia Sundhage, Tore Kullgren, Marianne Lindberg De Geer, Joel Kinnaman, Eva Röse, Robert Perlskog, Eagle-Eye Cherry, Lasse Anrell, Dr. Alban, Paolo Roberto, J-O Waldner, Tomas Brolin, Kenta Gustafsson

16:  IFK Göteborg

Stefan Holm*, Lasse Kronér*, Magnus Wislander, Ruben Östlund, Sture Allén, Joel Alme, Tomas von Brömssen, Leif Mannerström, Viveca Lärn, Bert Karlsson, Robert Laul, Örjan Ramberg, Janne Josefsson, Göran Johansson, Ragnar Strömberg, Jesper Hussfelt

14:  Malmö FF

Måns Zelmerlöw, Sven Melander, Björn Ranelid, Karin ”Kakan” Hermansson, Armand Krajnc, Dick Harrison, Filip Hammar, Andreas Johnson, Anders Jansson, Åsa Jinder, Nisse Hellberg, Anders Andersson, Jacques Werup, Kal P. Dahl

11:  GAIS: Håkan Hellström, Anders Eriksson, Per Andersson, Claes Malmberg, Ebbot Lundberg, Jan Eliasson, Bo Ralph, Stefan Ljungqvist, Jonas Sjöstedt, Cecilia Malmström, Hagge Geigert

7: Brynäs: Rolf Lassgård, Babben Larsson, Fredrik Wikingsson, Markus Aujalay, Örjan Kihlström*, Tomas Ledin, Thomas Di Leva

Örgryte: Patrik Sjöberg, Harald Treutiger, Leif Pagrotsky, Yannick Tregaro, Morgan Alling, Marcus Birro, Claes Eriksson

Leksand: Per Bjurman, Susanna Kallur, Björn Skifs, Gunde Svan, Lars Frölander, Måns Möller*

5: MoDo: Anja Pärson, Andreas Öhman, Magdalena Forsberg*, Magnus Samuelsson, Stefan Löfven*

Norrköping: Göran Persson, Plura Jonsson, Johan Croneman, Therese Bohman, Markus Krunegård 

Öster: Tommy Svensson, Staffan Hellstrand, Rickard Sjöberg*, Lars-Åke Lagrell, Ola Salo

4: Luleå hockey: Gry Forsell, Peter Eriksson*, Amanda Lind, Martin ”E-Type” Eriksson*

HV 71: Amy Diamond, Göran Hägglund, Carolina Klüft, Peter Jihde

Halmstad: Björn Hellberg, Carl Bildt, Tomas Pettersson, Mats Olsson 

3: Färjestad: Adam Alsing, Stefan Holm*, Torgny Mogren

Elfsborg: Annika Andersson, Ingvar Carlsson, Helge Skoog

Helsingborg: Hasse "Kvinnaböske" Andersson, Bo Lundgren, Adde Malmberg

Björklöven: Stefan Holm*, Patrik Norqvist, William Spetz

Örebro SK: Peter Flack, Carl Jan Granqvist, Thomas Nordahl

Degerfors: Göran Hägglund, Olle Waller, Ralf Edström

Timrå: Yohio, Peter Stormare, Magdalena Forsberg*

2:  Frölunda:  Lasse Kronér*, Anna Mannheimer

Kalmar FF: Samuel Fröler, Peter Eriksson*

GIF Sundsvall: Stefan Löfven*, Anna Holmlund

Mjällby: Agne Bergvall, Jimmie Åkesson

Landskrona: Olof Lundh, Siw Malmqvist

Värnamo: Annie Lööf, Ingmar Karlsson

1:  Villa Lidköping: Evy Palm

Växjö Lakers: Rickard Sjöberg*

Halmia: Per Gessle

Södertälje: Björn Borg*

Åtvidaberg: Jane Björck

Brage: Per Bjurman

Eskilstuna United: Ulf Kristersson

Skellefteå AIK: Joakim Nyström

Enköping: Anna Brolin

 

 Kungen om sitt supporterskap

Idag för 75 år sedan

 6 februari 1951 

AIK är chanslöst i de allsvenska ishockeyfinalerna mot Djurgården. Efter 2-10 i det första mötet inför 7550 på Östermalms IP håller Gnaget 2-2 en bit in i returmatchen, men gästerna vinner till sist med 6-2 inför 3500 runt Solna Ishockeystadions dåliga bana (töväder). Några dagar tidigare hade Djurgården en kassasuccé när 19.823 betalade entré till SM-tävlingarna i backhoppning. AIK:s publiksnitt i seriespelet: 1238. 

AIK-spelarna om Black Army, augusti 1991

 

Idag för 93 år sedan

 5 februari 1933 

6000 ser AIK slå Slottsbron på Stadion och få Allsvenskans högsta publiksnitt: 5500. En vecka senare lockar AIK publikrekord på Tingvalla, där 6576 ser Göta vinna SM-semifinalen.

Ett manus som aldrig ändras

Yeah…

AIK speglar sig själv.

Inget filter.

Vi kallar rädsla för disciplin, säger “det är vår grej”,

90 minuter kontroll, sen undrar vi varför inget sker.

Ett-noll är en myt vi ber till varje år,

noll-ett är sanningen som knackar på vår dörr.

Process före poäng, vi väljer stil framför strid,

hellre rätt sorts förlust än att vinna på fel sätt, tydligt.

Byt tränare, byt röst, samma jävla manus kvar,

ny powerpoint, samma feghet – vi vet vilka vi är.

Vi vill ha kontroll, inte kaos, inte risk,

vi spelar för att inte förlora – kallar det pragmatisk.

Glimt spelar för att vinna, även när det gör ont,

vi håller hårt i ratten och undrar varför inget händer runt.

Vi säger “AIK-igt” när spelet är tomt,

som om identitet betalar poäng på kontot.

Vi hatar misstag, hatar öppna sår,

så när bollen tappas dör modet på en sekund, varje år.

Pressen är halv, tempot är lågt,

vi fryser fast i trygghet, kallar det fokus och tålamod.

Friends suckar, hela arenan drar bak,

så nästa pass går hemåt – ännu en chans vi inte tog, tack.

Vi vill äga matchbilden, men inte matchen,

vill se vuxna ut medan andra tar chansen.

Glimt tar 0–4, lär sig, går igen,

vi tar 0–1 med värdighet… och gör om det sen.

Det här är inte taktik, det sitter djupare än så,

det är styrelser, kultur, rädsla för att tappa kontroll.

Vi snackar struktur när vi borde snacka mål,

vi skyddar vår självbild bättre än vår tabellposition, lol.

Vi värvar för trygghet, för röst i omklädningsrum,

de värvar för framtid, för fart, för nästa genombrott, boom.

De accepterar kaos för att bli farliga igen,

vi accepterar stagnation – så länge vi känner igen oss i den.

Så låt oss vara ärliga, svart på vitt:

vi vill inte alltid vinna mer – vi vill känna oss trygga i vår identitet.

Glimt släppte kontrollen, tog smällar, tog tid,

vi höll hårt i allt vi var…

…och tappade det vi kunde bli.

#AIK, #Allsvenskan, #supporterkultur, #ultras

Allsvenska klubbars stammpublik 2010-2025

 

Som "stammpublik" räknar vi den publik som ser hemmamatcherna mot de sex minst attraktiva bortalagen varje säsong, och som inte är en derbymatch. Mästarlagen är understrukna.

Resultat av FB-enkäten 'Vem får godkänt i år?'

582 Filip Benković

553 Kristoffer Nordfeldt

548 Ståplatspubliken

528 Dino Beširović

492 Bersant Celina

402 Sittplatspubliken

391 Kevin Filling

368 Anton Salétros

339 Sotirios Papagiannopoulos

296 Erik Flataker

220 Johan Hove

---

201 Thomas Isherwood

146 Mads Thychosen

135 Áron Csongvai

92 Yannick Geiger

67 Abdihakin Ali

65 Eskil Edh

51 Victor Andersson

45 Taha Ayari, Fredrik Nissen

22 Axel Kouame

19 Zadok Yohanna

16 Mikkjal Thomassen 

15 John Guidetti

9 Alexander Fesshaie, Kazper Karlsson

Spelarbetyg AIK-Halmstad 0-2

Nordfeldt : 1,3

Csongvai : 1,3

Isherwood : 1,0

(82' Guidetti)

Nissen : 0,7

(46' Papagiannopoulos : 1,0)

Thychosen : 0,7

(46' Geiger : 1,0)

Salétros : 1,0

Ali : 0,7

(46' T. Ayari : 1,3)

Besirovic : 1,7

Hove : 1,0

Flataker : 1,0

(65' Filling : 1,0)

Celina : 1,0

Snitt : 1,05

Thomassen : 1,3

Publiken : 4,3