Fotbollens osannolika arkiv, #42
Det första VM var nära att bli en nästan helt amerikansk angelägenhet. Resan till Uruguay 1930 var dyr och tog veckor med båt. Bara fyra europeiska lag deltog: Frankrike, Belgien, Rumänien och Jugoslavien. Flera spelare och domare reste tillsammans över Atlanten på samma fartyg.
26 augusti 1976
Sena mål av Sanny Åslund och Rolf Zetterlund (på straff sedan Sanny fällts av Bo Matsson) ger bottenplacerade AIK segern mot Björn Bollings topplacerade Hammarby inför 29.306 på Fotbollstadion (de svartgulas sista seger på sju år mot "Bajen"). Mitt i andra halvlek inträffar den hittills allvarligaste derbyincidenten: en raket avfyras från sektionen av grönvita fans på Östra läktaren: raketen slår ner mitt bland spelarna på planen innan den fortsätter upp på Västra läkaren, där den träffar en person som får ögonskador. När polisen ska ingripa uppstår tumult. Polisinspektör Einar Utas: "Det var som att ge sig in i en hop vargar. Några av mina kollegor fick mössorna avslagna. En fick ett hårt slag i nacken. [...] Frågan är om man nu inte ska överväga att slopa mellanölsförsäljningen."
Fotbollens osannolika arkiv, #41
Den falska nian är äldre än tv:n. Rollen förknippas i dag med Lionel Messi, men Österrikes Matthias Sindelar och Ungerns Nándor Hidegkuti spelade som tillbakadragna centrar årtionden tidigare. En av den moderna fotbollens trendigaste idéer är egentligen nästan hundra år gammal.
.jpeg)
23 augusti 1977
Efter elva insläppta mål på två matcher placerar AIK-tränaren Gunnar Nordahl centern Sven "Dala" Dahlkvist (12 mål på 38 matcher) som libero inför derbyt mot Djurgården. Mål av Sanny Åslund och Yngve Leback när AIK vinner med 2-0 inför 26.157 på Råsunda och "Dala" utses till matchens lirare och får smeknamnet "Beckendala". Thomas Nordahl finns på läktaren och gratulerar efteråt sin far: Gunnar drabbades någon månad tidigare av en hjärtattack, och just när han återhämtat sig blev han änkling. Yngve Lebacks mål – en frispark i Björn Alkebys vänstra kryss – är hans sjunde i allsvenska tvillingderbyn: rekord.
Visst doftar det mindre parfym på Ullevi och visst är Råsundas betongspann gråare än Guldfoajéer och Teatercaféer. Och visst slipper man där höra manschauvinismens och rasismens primitiva utbrott. Men samtidigt hör man också lika geniala tolkningar av processerna och rörelserna på arenan som någonsin i en mellanakt.[Eva af Geijerstam, 1992]
AIK och Djurgården – tvillingderbyt
Så här ser ett intensivt derby ut från insidan – ett derby som står i skarp kontrast till föreställningen om det ideala livet i Sverige och det sobra, perfekta Stockholm.
Gorka Urresola · 5 augusti 2026
År 1961 valdes den sedan länge etablerade Lill-Babs, artistnamn för sångerskan Barbro Margareta Svensson, i sista stund till Sveriges representant i Eurovision Song Contest. Egentligen skulle låten April, April ha framförts av en annan svensk musikdiva, Siw Malmkvist. Under den nationella finalen på Cirkus fick Malmkvist emellertid utstå hård kritik för att hon inte kunde hålla sig för skratt, visslade och till och med sjöng fel i texten. Hon hade vunnit tävlingen och skulle för andra året i följd ha deltagit i Eurovision. Men det svenska tv-bolaget beslutade att ersätta henne med Lill-Babs, som också hade tävlat i finalen och slutat tvåa.
Det kan tyckas vara en obetydlig anekdot utan relevans för en fotbollsartikel. Men några minuter före avspark i en av svensk fotbolls mest passionerade matcher hördes en svängig melodi med just Lill-Babs i högtalarna på Friends Arena. Stämningen var redan elektrisk. Pyrotekniken och tifona värmde upp publiken samtidigt som spelarna i de båda lagen gjorde detsamma på planen. På den fullsatta arenan i Solna spelades Leva livet, en låt vars titel anspelar på ett typiskt svenskt uttryck – ungefär att leva livet fullt ut.
Det kändes nästan arrangerat. Om några ögonblick skulle ett intensivt derby börja, ett derby som står i skarp kontrast till föreställningen om det ideala livet i Sverige och det sobra, perfekta Stockholm.
Matchen är känd som Tvillingsderbyt. AIK och Djurgården, landets och naturligtvis huvudstadens två stora klubbar, har sedan 1891 upprätthållit en intensiv rivalitet som visar upp Stockholm som en passionerad och ibland rentav våldsam stad, präglad av doften av klassisk fotboll.
Årtalet 1891 är gemensamt för både AIK och Djurgården. Först kom klubben från norr, i storstadskommunen Solna. Där föddes en idrottsförening med namnet Allmänna Idrottsklubben – en allmän idrottsklubb som var öppen för alla. Tre veckor senare grundades en annan förening i hamnområdet Djurgården, inriktad på vintersport och friidrott.
Ur detta gemensamma födelseår växte en rivalitet som fotbollen skulle göra unik, även om bollen inte började rulla inom AIK förrän 1896 och inom Djurgården 1899.
Två tvillingar – och samtidigt två motsatta identiteter. AIK fick snabbt fäste i sina arbetarrötter och bland Solnas invånare, något som Djurgårdens supportrar använder nedsättande genom att framställa dem som främmande för huvudstaden. Djurgården, som under sina första år hämtade spelare och arbetare från varvet, kom i stället att förknippas med den borgerliga stadsdelen Östermalm. Därigenom förstärktes klubbens band till Stockholms överklass.
Men saknar ni inte ett tredje lag? Jo, naturligtvis finns också Hammarby. En klubb som skulle kunna betraktas som lillebrodern eftersom den, trots att den grundades 1897, inte började med fotboll förrän 1910. Klubben föddes på Södermalm och kallas folkets lag, med en historisk koppling till stadsdelens arbetarklass. I dag är området dessvärre gentrifierat och fullt av kaféer och vintagebutiker, vilka ändå inte helt har lyckats släcka den charm som utsikten över centrala Stockholm erbjuder.
Här kommer ännu en märklig aspekt av denna invecklade och komplicerade rivalitet. Djurgården och Hammarby delar sedan 2013 på Tele2 Arena, något som naturligtvis ger AIK supportrar rikligt med material för hån. En gång i tiden tog AIK dessutom emot dem på legendariska Råsundastadion, arenan där den blott 17-årige Pelé fick sitt internationella genombrott i VM-finalen 1958.
Men det är numera historia. Efter 75 år av matcher och mål flyttade AIK 2012 till dagens Friends Arena. Och kan ni gissa vem som invigde den nya arenan, som också blev landslagets hemmaplan, genom att bjuda på en uppvisning? Det kunde naturligtvis inte vara någon annan än Zlatan Ibrahimović. I en landskamp mot England gjorde han fyra mål, det sista på en cykelspark från mer än 30 meter.
Och här står vi nu. Musiken tystnar och arenan börjar fyllas av rök. Det handlar inte om någon grillfest, även om det inte hade varit helt fel vid den här tiden – klockan två på eftermiddagen. Röken kommer från både den norra och den södra kortsidan.
I norr står AIK:s supportrar, alla klädda i svart och med gula bengaler. Den södra kortsidan är reserverad för Djurgårdens anhängare, som har eskorterats till arenan och färgar läktaren blå, röd och gul. Stämningen är spektakulär. Jag vet att det finns alkohol med i bilden, och nervositeten känns ända ute på planen.
Faktum är att det nästan ser ut som om gästerna spelar på hemmaplan. Efter 20 minuter har de redan gjort två mål. Men det tycks inte bekomma AIK:s omättliga supportrar, vars bengalrök redan har orsakat flera minuter långa avbrott i matchen.
Det blir inte sista gången. Kevin Filling reducerar för hemmalaget och pyrotekniken exploderar på läktarna. Så kraftigt att en banderoll börjar brinna. Matchen stoppas på nytt. Röken förmår inte ta sig ut genom den lilla öppning mot himlen som syns i Friends Arenas tak.
Den här gången blir avbrottet längre, eftersom spelarna lämnar planen och går in i omklädningsrummen. Man kan bara föreställa sig vilket spektakel Infantino hade gjort av en sådan paus. På läktarna behövs dock ingen särskild underhållning. Ultrasgrupperna fortsätter med sina sånger och flaggor.
Matchen återupptas, men trots hemmalagets reducering är Djurgården fast beslutet att köra över sin motståndare. Slutresultatet blir 2–4, även om AIK får ett mål bortdömt som med VAR – något som svensk fotboll ännu inte känner till – hade kunnat räknas.
Scenen som möter oss efter att vi lämnat arenan är märklig. I trapporna ned mot tåget tågar de segerrusiga supportrar som har erövrat fiendeland. De sjunger, hoppar och sätter upp klistermärken som om de planterade en flagga på toppen av ett berg.
Själva är vi fortfarande förbluffade över det vi just har upplevt och unnar oss några köttbullar på Ikea. Jag blir sittande och funderar. Fotbollen bär på en doft av Leva livet som man i Sverige inte är beredd att överge.
20 augusti 1994
AIK:s guldchanser försvinner när Pascal Simpson, som gjort tio mål på 16 matcher och studeras av scouter från Norwich, drar korsbandet i Örebro. Krister Nordin visas dessutom ut (65') och ÖSK, som tränas av "Dala" Dahlkvist, vinner toppmötet med 2-0 inför 4305 på Eyravallen. AIK:s facit går från 7 5 3 till 4 1 6 under de återstående omgångarna.
16 augusti 1997
32-årige Anders Limpár gör sin första allsvenska match på 10 år: efter sejourer i Young Boys, Cremonese, Arsenal, Everton och Birmingham City ersätter han César Pachá i andra halvleken av AIK-ÖIS. Matchen slutar 1-1 sedan AIK spelat 11 mot 10 i en halvtimme och Pascal Simpson kvitterat på stopptid och ses av 5997 på Råsunda.
14 augusti 1977
Mardrömsmatch för AIK i Idrottsparken i Norrköping. I matchinledningen nekas AIK en straff när Krister Norblad tar bollen med handen: strax efteråt gör samme man 1-0 på en feldömd straff där Pär-Olof Ohlsson – enligt egen utsago – snubblat framför AIK-målet. Vid 2-0 gör Leif Karlsson ett desperat försök att rädda Leif Anderssons frispark i högra krysset – och drabbas av benbrott i armbågen. Ove Rübsamen hoppar in mellan stolparna – och får se andraplacerade "Peking" göra ytterligare tre mål till 6823 åskådares stora jubel. Matchen är "Dala" Dahlkvists sista som forward (förutom ett par matcher 1979): pressen konstaterar att samarbetet med Sanny Åslund är dåligt och "Dala" skolas genast om till mittback. Under "Dalas" första 39 matcher har AIK släppt in 56 mål: 1,44 (20,5% nollor): under de återstående blir det 216 på 216 (39,8% nollor).
Björn Wesström intervjuas i Aftonbladet:
Hur är det att vara tung ledare i AIK i början av augusti 2020?
– Det är en oviss tid. För världen i allmänhet och AIK i synnerhet. Pandemin har samhället i ett grepp som gör de ekonomiska förutsättningarna extremt svåra att förutspå. Dessutom presterar vi svaga resultat med herrlaget. Herrlaget är loket i AIK Fotboll och när herrlaget inte presterar så drabbar det alla som bryr sig om AIK. Verksamheten i stort innehåller samtidigt ett damlag som vunnit samtliga sina matcher och en pojk- och flickakademi som fostrar rekordartat många spelare till våra A-lag, så även om det är ett högt tonläge utifrån herrarnas situation så arbetar organisationen i stort på ett fantastiskt sätt.
Vad är det enskilt viktigaste skälet till att AIK gått från ett relativt rikt mästarlag 2018 till ett bottenlag med svag ekonomi 2020?
– Det finns två avgörande skäl. Jag kan inte bara välja ett. Pandemin är det mest avgörande skälet till ekonomin, förstås. Vi har idag inga intäkter från publiken och det gör att vi behöver använda både reservtanken och reservdunken till vår vardagliga verksamhet för att överleva över tid. Det andra skälet är att det blev ett alldeles för stelbent och konsekvent genomförande av ett nytt spelsätt. [...] Min upplevelse var att det inte var tillräckligt flexibelt. När laget inte nådde önskade effekter så korrigerades inte genomförandet för att uppnå både resultat och utveckling av spel. Resultaten blev sämre och Jurelius fick beskedet (från Norling) om att Rikard ville fortsätta med samma spelsätt. Då måste Jurelius ta ett beslut, ska det här vara riktningen eller måste AIK göra en korrigering och med det rekommendera styrelsen att byta chefstränare?
