Spanska tidningen 'Panenka' om vårderbyt AIK-Djurgården

 

AIK och Djurgården – tvillingderbyt

Så här ser ett intensivt derby ut från insidan – ett derby som står i skarp kontrast till föreställningen om det ideala livet i Sverige och det sobra, perfekta Stockholm.

Gorka Urresola · 5 augusti 2026

År 1961 valdes den sedan länge etablerade Lill-Babs, artistnamn för sångerskan Barbro Margareta Svensson, i sista stund till Sveriges representant i Eurovision Song Contest. Egentligen skulle låten April, April ha framförts av en annan svensk musikdiva, Siw Malmkvist. Under den nationella finalen på Cirkus fick Malmkvist emellertid utstå hård kritik för att hon inte kunde hålla sig för skratt, visslade och till och med sjöng fel i texten. Hon hade vunnit tävlingen och skulle för andra året i följd ha deltagit i Eurovision. Men det svenska tv-bolaget beslutade att ersätta henne med Lill-Babs, som också hade tävlat i finalen och slutat tvåa.

Det kan tyckas vara en obetydlig anekdot utan relevans för en fotbollsartikel. Men några minuter före avspark i en av svensk fotbolls mest passionerade matcher hördes en svängig melodi med just Lill-Babs i högtalarna på Friends Arena. Stämningen var redan elektrisk. Pyrotekniken och tifona värmde upp publiken samtidigt som spelarna i de båda lagen gjorde detsamma på planen. På den fullsatta arenan i Solna spelades Leva livet, en låt vars titel anspelar på ett typiskt svenskt uttryck – ungefär att leva livet fullt ut.

Det kändes nästan arrangerat. Om några ögonblick skulle ett intensivt derby börja, ett derby som står i skarp kontrast till föreställningen om det ideala livet i Sverige och det sobra, perfekta Stockholm.

Matchen är känd som Tvillingsderbyt. AIK och Djurgården, landets och naturligtvis huvudstadens två stora klubbar, har sedan 1891 upprätthållit en intensiv rivalitet som visar upp Stockholm som en passionerad och ibland rentav våldsam stad, präglad av doften av klassisk fotboll.

Årtalet 1891 är gemensamt för både AIK och Djurgården. Först kom klubben från norr, i storstadskommunen Solna. Där föddes en idrottsförening med namnet Allmänna Idrottsklubben – en allmän idrottsklubb som var öppen för alla. Tre veckor senare grundades en annan förening i hamnområdet Djurgården, inriktad på vintersport och friidrott.

Ur detta gemensamma födelseår växte en rivalitet som fotbollen skulle göra unik, även om bollen inte började rulla inom AIK förrän 1896 och inom Djurgården 1899.

Två tvillingar – och samtidigt två motsatta identiteter. AIK fick snabbt fäste i sina arbetarrötter och bland Solnas invånare, något som Djurgårdens supportrar använder nedsättande genom att framställa dem som främmande för huvudstaden. Djurgården, som under sina första år hämtade spelare och arbetare från varvet, kom i stället att förknippas med den borgerliga stadsdelen Östermalm. Därigenom förstärktes klubbens band till Stockholms överklass.

Men saknar ni inte ett tredje lag? Jo, naturligtvis finns också Hammarby. En klubb som skulle kunna betraktas som lillebrodern eftersom den, trots att den grundades 1897, inte började med fotboll förrän 1910. Klubben föddes på Södermalm och kallas folkets lag, med en historisk koppling till stadsdelens arbetarklass. I dag är området dessvärre gentrifierat och fullt av kaféer och vintagebutiker, vilka ändå inte helt har lyckats släcka den charm som utsikten över centrala Stockholm erbjuder.

Här kommer ännu en märklig aspekt av denna invecklade och komplicerade rivalitet. Djurgården och Hammarby delar sedan 2013 på Tele2 Arena, något som naturligtvis ger AIK supportrar rikligt med material för hån. En gång i tiden tog AIK dessutom emot dem på legendariska Råsundastadion, arenan där den blott 17-årige Pelé fick sitt internationella genombrott i VM-finalen 1958.

Men det är numera historia. Efter 75 år av matcher och mål flyttade AIK 2012 till dagens Friends Arena. Och kan ni gissa vem som invigde den nya arenan, som också blev landslagets hemmaplan, genom att bjuda på en uppvisning? Det kunde naturligtvis inte vara någon annan än Zlatan Ibrahimović. I en landskamp mot England gjorde han fyra mål, det sista på en cykelspark från mer än 30 meter.

Och här står vi nu. Musiken tystnar och arenan börjar fyllas av rök. Det handlar inte om någon grillfest, även om det inte hade varit helt fel vid den här tiden – klockan två på eftermiddagen. Röken kommer från både den norra och den södra kortsidan.

I norr står AIK:s supportrar, alla klädda i svart och med gula bengaler. Den södra kortsidan är reserverad för Djurgårdens anhängare, som har eskorterats till arenan och färgar läktaren blå, röd och gul. Stämningen är spektakulär. Jag vet att det finns alkohol med i bilden, och nervositeten känns ända ute på planen.

Faktum är att det nästan ser ut som om gästerna spelar på hemmaplan. Efter 20 minuter har de redan gjort två mål. Men det tycks inte bekomma AIK:s omättliga supportrar, vars bengalrök redan har orsakat flera minuter långa avbrott i matchen.

Det blir inte sista gången. Kevin Filling reducerar för hemmalaget och pyrotekniken exploderar på läktarna. Så kraftigt att en banderoll börjar brinna. Matchen stoppas på nytt. Röken förmår inte ta sig ut genom den lilla öppning mot himlen som syns i Friends Arenas tak.

Den här gången blir avbrottet längre, eftersom spelarna lämnar planen och går in i omklädningsrummen. Man kan bara föreställa sig vilket spektakel Infantino hade gjort av en sådan paus. På läktarna behövs dock ingen särskild underhållning. Ultrasgrupperna fortsätter med sina sånger och flaggor.

Matchen återupptas, men trots hemmalagets reducering är Djurgården fast beslutet att köra över sin motståndare. Slutresultatet blir 2–4, även om AIK får ett mål bortdömt som med VAR – något som svensk fotboll ännu inte känner till – hade kunnat räknas.

Scenen som möter oss efter att vi lämnat arenan är märklig. I trapporna ned mot tåget tågar de segerrusiga supportrar som har erövrat fiendeland. De sjunger, hoppar och sätter upp klistermärken som om de planterade en flagga på toppen av ett berg.

Själva är vi fortfarande förbluffade över det vi just har upplevt och unnar oss några köttbullar på Ikea. Jag blir sittande och funderar. Fotbollen bär på en doft av Leva livet som man i Sverige inte är beredd att överge.