En dag när solen lyser, Lago Maggiore ligger stilla, och snön på alperna står som speglar mot himlen anländer brevbäraren med AIK:s årsberättelse. Där står något mycket tråkigt. AIK har åkt ur Allsvenskan. Visserligen har en massa tidningar påstått länge att så var fallet men när det gäller så allvarliga nyheter litar jag inte på pressen. Jag väntar till jag får en officiell bekräftelse. Och den har nu kommit. AIK:s årsberättelse bekräftar att AIK från och med våren 1962 kommer att spela i Division 2.
Jag börjar nu förstå varför en del diskutabla bekanta jag äger, lett så egendomligt mot mig när jag framhållit för dem det faktum att AIK ännu inte officiellt meddelat att dom lämnat Allsvenskan. Mina bekanta hade alltså rätt. Det var ett faktum.
Det där mellan mig och AIK har varit klart länge. Det har aldrig funnits något val från min sida. Jag är uppvuxen med AIK och kommer att åldras med dess stolta namn på mina läppar. Min fader var något av en Djurgårdare, min broder antar jag fortfarande hurrar för Nya Elementars handbollslag årgång 1937, men för mig har det varit AIK.
Nu för tiden finns det ett ord som lyder: Image, Det är engelska fastän det också kunde vara t ex franska. Men då betyder det något annat. Om man i dag säger Image på amerikanska så menar man hur något ser ut, inte när man ser det utan när man tänker på det. Nu tänker vi på Djurgården ett tag. Vad ser vi då? Ja, då ser vi långa, kraftiga killar som har svårt att hålla benen rätt under sig och som är mycket kortklippta och som ler så som man skall göra nu för tiden. Det vill säga så där öppet som Ranghusen på Sidenhuset vill att hans modeller ska le.
Dom är tumbiga av sig på något sätt. (Ingenting av det här stämmer på Knivsta men det gör inte så mycket för han är ju en bra spelare). I Djurgårdens Image finns någonting definitivt modernt. Något som måste tilltala en massa ungdom som går i skolor och vill vara tumbiga dom med. Det är inte konstigt att Djurgårdens följe växer. Tumbigheten hör liksom vår tid till.
AIK har en helt annan Image. Dom är mindre och en aning mörkhåriga vilket är egendomligt med hänsyn till hur blonda av dess lirare varit och äreller hur litet hår över huvud taget många av Gnagets största namn haft. man tänker på snabba killar som vet vad dom gör, Garvis, Kurre Hamrin, Kurre Andersson. Kurt Liander trodde jag alltid skulle bli en stor lirare och jag undrar än i dag om inte AIK hade kunnat göra mer för att utveckla honom än vad som gjordes.
Och Garvis som studsade tre meter upp i luften och föll död ned från denna icke föraktliga höjd så fort någon blåste på honom innanför straffområdet. Blåste man på honom utanför straffområdet hade man varit tvungen blåsa med en Bessemerugn. Garvis hade visst ett DM i brottning också.
Om Hammarby skall här icke ordas. Hammarby är ett lag som har min fulla sympati. Deras sätt att sköta sista Göteborgsmatchen är ett föredöme för alla oss andra. Det är så det skall gå till. Om deras Image kan jag inte redogöra. Jag vägrar att låta dom få en hos mig. Jag vill vara fri från Hammarby. Jag tycker för mycket om dom.
Kvar står alltså den långe ljuse Djurgårdaren (Östra Real, Studenten, Oartistisk, Smart, Club mer än klubb), den mörkare och mindre AIK:aren (Solna, Huvudsta, Hagalund, Norrland, Realexamen, snabb, artistisk, elva små killar omgivna av ett jättelikt kansli). Ja, det sista hör till tyvärr. Det hör till när man tänker på AIK. Ett jättelikt tungrott klubbkanslimaskineri. Det är att hoppas att den senare delen av Imagen bortarbetas. Det finns tecken på att så sker.
Jag lägger i från mig AIK:s årsberättelse och ser ut över Alperna och tänker på Schweiz landslag. En samling ganska små lirare som ville vinna och hade en jättelik hemmapublik över hela Europa och en ledare som aldrig sa den odödliga fotbollsplattityden: "Kom ihåg att ni har en poäng när ni går in på plan, grabbar, och den ska ni aldrig släppa ifrån er!".
Det är så att säga ingen synpunkt. Ett lag som ännu ej spelat sin match har nämligen alltid två poäng.
[1961]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar