Intervju i Hela Gotland, februari 2016.
Lind lämnade Packet och flyttade till ön
Magnus
Lind ägnade nästan tjugofem år åt att demonisera Gotland. Men allt kan
med tiden få en annan tonträff. Nu sitter dragspelslegendaren i
Lummelunda och mår förträffligt.
Det är tack vare Magnus som
Systrarna Sisters-Marie har det efternamn hon har, om du nu undrat.
Nilsson Lind. I tjugofem år har de varit ett par, ordgeniet från När och
dragspelskonstnären från Hägerstensåsen.
Lika länge som Marie velat få honom att flytta med henne hem till Gotland har Magnus satt sig på tvären.
Vibbarna
var för kassa. Du vet, säger han, dåliga grispriser, släkten som ringer
till storasyster om allt, ett vanligt namnsdagsgrattis som blir till en
hel Wien-kongress.
Med åren har de blivit det där udda paret som
lever ihop men ändå inte; hon här, han där. Som ett ställningskrig mitt
i kärleken.
Vi sitter i huset i Lummelunda där de bor; foton på
väggarna från familj och karriärer, en flygel, en fat med bullar och där
utanför skogen och sen Östersjöns gråsvarta folie:
– Du vet, jag
är urstockholmare, det var min plats, Kungsholmen, Mäster Anders-krog.
Alla kaféer, kaféer är viktiga för mig, där sitter man länge och för
seriösa samtal utan alkohol. Men sen togs kaféerna över av vabbande
morsor...den gamla kafékulturen dog.
Magnus Lind, doldis för
stora massan, kanhända. Men med sitt dragspel har han kryddat ljudbilden
i såväl Aston Reymers Rivaler som, nu senast i tjugo år, Perssons Pack.
Lekt med allvaret försökt att aldrig någonsin fastna.
Vi ska
fullfölja det där resonemanget med staden som blev en helt annan stad,
men först tar vi oss baklänges genom åren. Efterkrigstid i Stockholm,
Magnus växer upp som sladdis med två äldre syskon.
Familjen är
bättre bemedlad arbetarklass, farsan portvakt och sjukvårdare på
Långbro, morsan sjuksyrra på deltid, från lägenheten på tredje våningen
ser man hela världen; flygplanen som landar på Bromma i norr, i söder
ända bort till det vida Södertörn.
Magnus drar i sin mustasch och bullrar så kistan hoppar:
–
Vet du, vi bodde på Valutavägen i kvarteret Skattmasen. Runt om hette
gatorna Vinstvägen och Inteckningsvägen... där jävlar skulle arbetarna
veta sin plats, haha, ingen poesi alls.
Från början är han
utbildad filmklippare och arbetade flera år bland annat som
bildproducent på Sveriges Television. Tills musiken tog över.
Han
kallar sig för late bloomer, 33 år gammal bildade han sitt första
popband Aston Reymers Rivaler, de rökte på runt riket med sin glada
calypso, ett slags hippiekollektiv som sjöng om ”Stockholms ström” och
om att ”Godis är gott”.
...tills det inte var roligt längre och
han bestämde sig för att kliva av. 1992 hamnade han istället i Perssons
Pack, bandet som med sin hembrända hälsingländska vispunk kom att erövra
en jättepublik, utan att någonsin ligga högt på listorna.
Jo, ”Tusen dagar”, duetten med Jakob Hellman, var het ett tag, men i det stora var det de många inbitna fansens band.
Nu är även Packet historia. 2014 lades det ner, ty allt i livet har sin tid.
–
Jag är stolt över det vi gjorde, jävligt stolt. Vi berörde människor,
jag satte mitt avtryck med dragspelet långt fram i ljudbilden. Men det
var skönt att kliva av. Du vet, vi var ett alkoholromantiskt band,
framåtlutad musik...till slut kände jag att jag var klar med det där.
Det
var Magnus som hittade på namnet Black Army och är därför medlem nummer
ett i AIK:s supporterklubb. En AIK-klick började hänga med Aston
Reymers och så blev det som det blev. Nyligen uppträdde han på AIK:s
125-årsjubileum och framförde där sin låt ska-gungande fotbollslåt
”Drömmar av guld”.
I dag är det mesta efteråt, svart har blivit
grått och backspegeln är större än vindrutan. Livet har lärt och slitit,
lördagarna som förr var spelkvällar tillbringas i garaget där han har
en liten studio.
– Jag gör en slags pixelkubism i datorn och
använder hela photoshops register, det blir tavlor sen. Det slukar mig
helt, jag kan sitta hela nätterna!
Ler, skrattar, bullrar, berättar gör han.
Tystnar också och landar i allvaret, livet har ju sin obönhörliga gång.
Han
är nyligen opererad i ryggen, effekten av många år med sjutton kilo
dragspel på axlarna. Bakom sig har han en hjärtoperation, han låg under
kniven på Karolinska och fick ordning på klaffarna. Det är några år sen
nu.
Jag frågar om det, om vad en sådan operation gjorde med honom. Han säger: ”ingenting alls”.
–
Nej, ingenting. Ingen ångest eller så, inget leva eller dö, inga nya
perspektiv, ingen nyväckt tacksamhet över livet, allt det där är på ett
sätt redan gjort.
Hur menar du då?
– Du vet, allt som
livet gör med oss, sånt som finns i alla familjer. Jag är skild, min
förra fru gick bort i cancer, morsan och farsan dog tidigt, allt sånt
där...jag kom till världen dödfödd.
Förlåt?
– Jo, så var det. Hjärtat stod still men de fick igång mig, kanske har jag det i mig nu...att allt kommer att gå bra.
Du, lite mer elände. Aston Villa ligger sist i Premier League.
–
Ja, det är mitt lag, visste du det? Birmingham, arbetarstad med en
massa fabriker, jag blev fascinerad av namnet och deras jävligt snygga
dräkter i ”Tipsextra”, vinrött och ljusblått. Nej, det går inget vidare
nu, jag har sett det.
Vetlanda, 1988. En lägenhet på andra
våningen med utsikt mot järnvägsstationen trafikerad av brandgula
rälsbussar på linjen mellan Nässjö och Kalmar.
Jag hade köpt
skivan ”I speglarnas tid” med någon Magnus Lind, gång på gång snurrade
den på min grammofon i min första egna lägenhet, allra mest låten
”Frukost i Fredhäll”, rätt skör pop:
”Vi mår för bra för ett
morgongräl/ vi delar DN i var sin del/ du tar Beirut-bomber och
riksdagsgnäll/ själv dyker jag ner i en fotbollstabell/ Aston Villa åker
ur i år/ dom fick en ny förlust i går/ Det är ruiner dom krigar om/
suckar hon tungt, Libanon”.
Jag berättar det, förstås. Ingen
minns den skivan, knappt någon har den, inte ens Magnus själv. Fredhäll,
längt ut på Kungsholmen där jag senare i livet dessutom en tid kom att
bo.
28 år sedan och inget har hänt. Aston Villa sladdar i
tabellen, bomberna faller men nu över Aleppo och i riksdagen bråkas det
än.
– Nu snackar vi, grabben! Kolla här, gåshud! Ja, ser man det på det viset så...
Det är en bra låt.
–
Det är det, faktiskt. Synd att ingen hört den, haha! Jag körde lite
taxi då, det var mellan Aston Reymers och Packet, jag polade med en tjej
som bodde i Freddan, hade en son, minns jag, jag satt mitt i en låt för
den handlar om det, att käka frukost tillsammans.
De bästa låtarna är oftast de enkla.
– Det finns många tårtor, men det är oftast mest luft. Nä, surdeg, ost och rödvin, det lilla och nära är det bästa.
Från
scen har 193 centimeter och 103 kilo stagedivat med sitt dragspel. Jag
tänker: Tur att ingen i publiken dog. Längden var densamma men pannorna
dock något färre när han i ungdomen sänkte baskettvåor för KFUM Central.
Men
så var det det där med Stockholm och Gotland. Magnus beslut gick
faktiskt via Hälsingland, där, i Voxna, en bit bortom Edsbyn, har han en
liten koja sedan många år.
Hälsingland är Per Persson-land, frontman i Packet, från Alfta, hela bygdens hjälte.
Rivaliteten
där är som på Gotland, När mot Lau; kärvänligt och kärvt: ”De har allt
lite längre hakor i Edsbyn” säger Alfta-borna.
Magnus har funnit
sig tillrätta där uppe, blivit du och bror med jägare och skogsmän.
Tystnaden, myggoljan, tjärveden, voltstarterna på Bollnäs och Hagmyren.
Men att bo där för jämnan, nja. Det är rakt och det är reko, men granskogen alldeles för mörk för hans smak.
–
Jag var där uppe ensam och funderade. Jag kom på att jag faktiskt
vantrivdes på Kungsholmen, rullatorerna försvann och in kom golfbagar
och SUV:ar, grannen köpte balettkläder och började jogga, jag blev både
deppig och förbannad, fullt av egomaskiner överallt, Stockholm blev en
annan stad.
Så han for hem och gav sin hustru, som inte är hemma
när den här intervjun görs, hennes livs överraskning: ”Du, vi säljer
skiten och flyttar till Gotland”.
Och så blev det, efter 25 års tjat?
–
Ja, och det absurda, vet du vad det är? Jag älskar det. Ljuset,
kalkstenen, det finns en lätthet här...jag går bra ihop med hela
Nilsson-släkten och samtidigt har Marie och jag kommit närmre varandra.
Allt är bara bra.
Sist han var i Voxna, berättar han, blåste han längs Essingeleden utan den minsta ton av längtan in till stan.
Så kan det gå!
–
Ja. Vad är det som är så speciellt med det där strecket, har jag alltid
sagt. Horisonten. Nu älskar jag den. Livet har gett mig en snyting, kan
man säga.
Han gör en del musikaliska jobb och blir inringd till
diverse inspelningar. Det finns inte så många dragspelare inom rock och
pop. Musiken sitter djupt i honom, om än inte med samma iver som när
livet var ungt.
Vad saknar du från alla år i turnébussar, på scener och hotell?
Han sitter tyst, slår i mer kaffe, tänker sig bakåt, inåt:
–
Jag ska vara ärlig och säga att jag inte riktigt känt efter. ”Bli sedd”
ingår som livemusiker, publik och applåder...men för mig är det inte
viktigt, det viktiga är något annat.
Som vad?
– Att ha det
tyst och prata sakta, att följa en stig mot en glänta...som jag gör med
bilderna nu, det gäller att ta macheten genom snåren tills jag når
fram. Det viktiga är att gå den väg du själv vill gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar