Miljoner människor i världen är den sortens fotbollssupportrar som inte
går på match bara för att se sitt favoritlag live utan lika mycket -
eller mer - därför att man intalar sig själv att man gör en konkret
skillnad i matchutgången: att man - genom att sjunga, skrika, vissla och
hoppa - skapar en atmosfär som verkligen hjälper de egna favoriterna
att ta tre poäng.
Hittills har alla spekulationer om publikens
inverkan på resultatet varit kvalificerade gissningar, även om man
kunnat se en del tydliga trender. I slutet av 80-talet var t ex
hemmaplansfördelen helt utraderad när publikkrisen kulminerade: 1989
noterades
fler borta- än hemmasegrar i Allsvenskan, och det är troligen ett unikum i europeisk ligafotboll.
Men
vad sker ett år som 2020, när ingen publik alls släpps in på arenorna?
Nu när serieepilogen är avklarad kan vi summera denna märkliga
Allsvenska och få ett mått på hur en av de viktigaste komponenterna i
fotbollssportens "mystik" verkligen fungerar.
I stort sett
allting verkar ha påverkats av de tomma läktarna, med ett undantag:
målskyttet, som ligger kvar på sin vanliga nivå. Hemmalagen har haft
svårare att vinna (89 "ettor" mot i snitt 104 under de tre föregående
säsongerna) samtidigt som antalet "kryss" ökat kraftigt (från i snitt 61
till 77), medan bortasegrarna är kvar på ungefär den vanliga nivån, ja t
o m lite lägre (74 mot vanliga 76).
Rent geografiskt så har
seriens tyngdpunkt flyttats mycket markant från de traditionella
publiklagen, d v s de klubbar vars supportrar även reser i stort antal
till bortamatcherna. Stockholmsklubbarna tappar 34% av sina poäng sedan
ifjol, medan övriga elva klubbar ökar sin poängutdelning. De sju
föreningar som inte har sin hemvist vare sig i Stockholm, Göteborg eller
Skåne har faktiskt tagit 12% poäng mer än ifjol.
De tre klubbar
vars hemmaspel fullkomligt kollapsat detta märkliga år är IFK Göteborg
(52% färre hemmapoäng än ifjol), Hammarby (-49%) och
AIK (-43%). Typiskt
nog är de enda tre som förbättrat sitt hemmaspel Östersund, Sirius och
Häcken, dvs klubbar som ofta haft publiktrycket mot sig på hemmagräs,
när 08-klubbarna varit på besök.
AIK, Djurgården och Hammarby,
som brukar ha runt tusentalet fans med sig på bortaplan, har även tappat
i bortaspelet, men inte alls lika markant: Djurgården och
AIK har tagit
30% bortapoäng färre än ifjol, Hammarby ligger på 17% minus.
Vilka
är då de poängmässiga vinnarna i år? Märkligt nog är Östersund - som ju
var på väg att tvångsnedflyttas i vintras - den klubb som gått framåt
mest. Uppenbarligen har klubben blivit kompaktare under hotet om nekad
elitlicens och ökar sin poäng med 32%, medan Sirius sluppit
"invasionerna" från Stockholmssuportrar och blivit av med sin gamla
akilleshäl, d v s det ofast mycket svaga facit hemma på Studenternas
(+31%).
Klubbar som däremot gråter bittra tårar över frånvaron
av hemmafans är HIF och Falkenberg, som båda tappar sex "pinnar" på
hemmaplan jämfört med 2019, och det leder till att båda flyttas ner till
Superettan, trots att de blivit bättre på bortaplan (hallänningarna har
mer än fördubblat sin poäng på resande fot, från fem till 11 poäng).
Sammanfattningsvis
kan alla fans som skriker sönder stämbanden år efter år trösta sig med
att det uppenbarligen ger effekt. Ljudnivån inspirerar verkligen
spelarna och det är möjligen den enda riktigt upplyftande insikten som
fotbollsåret gett oss.
