AIK:s årsberättelse
En
dag när solen lyser, Lago Maggiore ligger stilla, och snön på alperna
står som speglar mot himlen anländer brevbäraren med AIK:s
årsberättelse. Där står något mycket tråkigt. AIK har åkt ur Allsvenskan.
Visserligen har en massa tidningar påstått länge att så var fallet men
när det gäller så allvarliga nyheter litar jag inte på pressen. Jag
väntar till jag får en officiell bekräftelse. Och den har nu kommit.
AIK:s årsberättelse bekräftar att AIK från och med våren 1962 kommer att
spela i Division 2.
Jag börjar nu förstå varför en del
diskutabla bekanta jag äger, lett så egendomligt mot mig när jag
framhållit för dem det faktum att AIK ännu inte officiellt meddelat att
dom lämnat Allsvenskan. Mina bekanta hade alltså rätt. Det var ett
faktum.
Det där mellan mig och AIK har varit klart länge. Det
har aldrig funnits något val från min sida. Jag är uppvuxen med AIK och
kommer att åldras med dess stolta namn på mina läppar. Min fader var
något av en Djurgårdare, min broder antar jag fortfarande hurrar för Nya
Elementars handbollslag årgång 1937, men för mig har det varit AIK.
Nu
för tiden finns det ett ord som lyder: Image, Det är engelska fastän
det också kunde vara t ex franska. Men då betyder det något annat. Om
man i dag säger Image på amerikanska så menar man hur något ser ut, inte
när man ser det utan när man tänker på det. Nu tänker vi på Djurgården
ett tag. Vad ser vi då? Ja, då ser vi långa, kraftiga killar som har
svårt att hålla benen rätt under sig och som är mycket kortklippta och
som ler så som man skall göra nu för tiden. Det vill säga så där öppet
som Ranghusen på Sidenhuset vill att hans modeller ska le.
Dom
är tumbiga av sig på något sätt. (Ingenting av det här stämmer på
Knivsta men det gör inte så mycket för han är ju en bra spelare). I
Djurgårdens Image finns någonting definitivt modernt. Något som måste
tilltala en massa ungdom som går i skolor och vill vara tumbiga dom med.
Det är inte konstigt att Djurgårdens följe växer. Tumbigheten hör
liksom vår tid till.
AIK har en helt annan Image. Dom är
mindre och en aning mörkhåriga vilket är egendomligt med hänsyn till hur
blonda av dess lirare varit och är eller hur litet hår över huvud taget
många av Gnagets största namn haft. man tänker på snabba killar som vet
vad dom gör, Garvis, Kurre Hamrin, Kurre Andersson. Kurt Liander trodde
jag alltid skulle bli en stor lirare och jag undrar än i dag om inte
AIK hade kunnat göra mer för att utveckla honom än vad som gjordes.
Och
Garvis som studsade tre meter upp i luften och föll död ned från denna
icke föraktliga höjd så fort någon blåste på honom innanför
straffområdet. Blåste man på honom utanför straffområdet hade man varit
tvungen blåsa med en Bessemerugn. Garvis hade visst ett DM i brottning
också.
Om Hammarby skall här icke ordas. Hammarby är ett lag
som har min fulla sympati. Deras sätt att sköta sista Göteborgsmatchen
är ett föredöme för alla oss andra. Det är så det skall gå till. Om
deras Image kan jag inte redogöra. Jag vägrar att låta dom få en hos
mig. Jag vill vara fri från Hammarby. Jag tycker för mycket om dom.
Kvar
står alltså den långe ljuse Djurgårdaren (Östra Real, Studenten,
Oartistisk, Smart, Club mer än klubb), den mörkare och mindre AIK:aren
(Solna, Huvudsta, Hagalund, Norrland, Realexamen, snabb, artistisk, elva
små killar omgivna av ett jättelikt kansli). Ja, det sista hör till
tyvärr. Det hör till när man tänker på AIK. Ett jättelikt tungrott
klubbkanslimaskineri. Det är att hoppas att den senare delen av Imagen
bortarbetas. Det finns tecken på att så sker.
Jag lägger i
från mig AIK:s årsberättelse och ser ut över Alperna och tänker på
Schweiz landslag. En samling ganska små lirare som ville vinna och hade
en jättelik hemmapublik över hela Europa och en ledare som aldrig sa den
odödliga fotbollsplattityden: "Kom ihåg att ni har en poäng när ni går
in på plan, grabbar, och den ska ni aldrig släppa ifrån er!".
Det är så att säga ingen synpunkt. Ett lag som ännu ej spelat sin match har nämligen alltid två poäng.
[1961]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar