Jag kände inte att jag hade det förtroendet som jag hade blivit lovad. Jag var förstås inte jättebra under våren i AIK, men det var logiskt sett till att jag ringrostig. Jag behövde en startsträcka. Men när jag väl hittat rytmen bänkades jag i tretton matcher.
Rikard Norling hade högre förväntningar på vad jag skulle prestera offensivt. Det är den enda rimlig förklaringen. Jag gjorde för få poäng. Men en mittfältare kan inte bara bedömas utifrån poängproduktion. Det är inte svart och vitt på det viset. Men tränaren förväntade sig fler mål och framspelningar. Då hade jag ändå gjort flest poäng av mittfältarna i laget. Det var inte lätt att vara offensiv i AIK våren 2017. Vi hade inte livsfarliga spelare på offensiv planhalva, om man säger så. Det kändes som att vi spelade med en man mindre hela tiden. På sommaren kom Obasi, Lindkvist och Stefanelli. Laget gjorde dubbelt så många poäng under andra halvan på säsongen. Men då var jag bänkad.
Jag är tacksam för allt Rikard gjort för mig, särskilt i Malmö, men det var en enorm besvikelse. Det är klart att jag blev besviken eftersom jag hade haft Rikard tidigare och han då hade ett enormt förtroende för mig. Relationen tog ju skada. Men jag får ge mig själv att jag gav allt hela vägen under säsongen och in i mål. Jag ville ibland skita i det och tänkte: "nu jävlar går jag in till Björn Wesström och löser det här och drar tillbaka till Holland". Men i stället kämpade jag på under träningarna.
Jag säger vad jag tycker. Då kan det sticka i ögonen hos en tränare. Jag sitter inte och snackar skit med lagkamraterna, utan jag går direkt till tränaren och försöker förändra. Det uppskattas inte alltid. AIK:s defensiva spelsystem var så fastlåst förra året, så det kanske stack i ögonen på tränaren när jag kom med mina synpunkter."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar