Ett manus som aldrig ändras

Yeah…

AIK speglar sig själv.

Inget filter.

Vi kallar rädsla för disciplin, säger “det är vår grej”,

90 minuter kontroll, sen undrar vi varför inget sker.

Ett-noll är en myt vi ber till varje år,

noll-ett är sanningen som knackar på vår dörr.

Process före poäng, vi väljer stil framför strid,

hellre rätt sorts förlust än att vinna på fel sätt, tydligt.

Byt tränare, byt röst, samma jävla manus kvar,

ny powerpoint, samma feghet – vi vet vilka vi är.

Vi vill ha kontroll, inte kaos, inte risk,

vi spelar för att inte förlora – kallar det pragmatisk.

Glimt spelar för att vinna, även när det gör ont,

vi håller hårt i ratten och undrar varför inget händer runt.

Vi säger “AIK-igt” när spelet är tomt,

som om identitet betalar poäng på kontot.

Vi hatar misstag, hatar öppna sår,

så när bollen tappas dör modet på en sekund, varje år.

Pressen är halv, tempot är lågt,

vi fryser fast i trygghet, kallar det fokus och tålamod.

Friends suckar, hela arenan drar bak,

så nästa pass går hemåt – ännu en chans vi inte tog, tack.

Vi vill äga matchbilden, men inte matchen,

vill se vuxna ut medan andra tar chansen.

Glimt tar 0–4, lär sig, går igen,

vi tar 0–1 med värdighet… och gör om det sen.

Det här är inte taktik, det sitter djupare än så,

det är styrelser, kultur, rädsla för att tappa kontroll.

Vi snackar struktur när vi borde snacka mål,

vi skyddar vår självbild bättre än vår tabellposition, lol.

Vi värvar för trygghet, för röst i omklädningsrum,

de värvar för framtid, för fart, för nästa genombrott, boom.

De accepterar kaos för att bli farliga igen,

vi accepterar stagnation – så länge vi känner igen oss i den.

Så låt oss vara ärliga, svart på vitt:

vi vill inte alltid vinna mer – vi vill känna oss trygga i vår identitet.

Glimt släppte kontrollen, tog smällar, tog tid,

vi höll hårt i allt vi var…

…och tappade det vi kunde bli.

#AIK, #Allsvenskan, #supporterkultur, #ultras