'Utan rättvis chans: polisens våld mot fotbollssupportrar' (ur Offside, 2016)

 På kvällen den 26 maj 2015 slogs Erik, 26, medvetslös.

Erik, som egentligen heter något annat, är AIK:are sedan barnsben och ett välkänt ansikte i klacken sedan många år. Under de senaste åren har han gått på i stort sett samtliga AIK-matcher, oavsett om det varit hemma eller borta. Efter 2–2-derbyt mot Djurgården på Tele2 i maj stannade Erik kvar en stund på läktaren för att plocka ihop olika föremål som använts av klacken. När han kom ut från arenan var han inställd på att hjälpa till med att packa in grejerna i en bil, en process som gått smidigt vid tidigare derbyn. Men den här gången såg han att många av hans AIK-vänner stod och väntade oroligt.

– Jag frågade en evenemangspolis som brukar vara på matcherna vad som hände och fick svaret att bilen skulle komma snart, säger Erik. Vi snackade en stund, men så sa han plötsligt att jag nog borde gå. Jag förstod inte riktigt varför men såg att polispatruller kom från olika håll. När jag skulle gå fick jag batongslag över låret. I samma veva blev jag pepparsprejad så att jag inte såg någonting. Jag fick inga kommandon om att jag skulle göra något, till exempel lägga mig ner, utan blev liksom föst och uppfattade det som att jag skulle gå därifrån, och då försökte jag göra det, även om jag inte såg något. Då kom ett slag i huvudet som gjorde att jag tappade krafterna helt.

Här börjar minnesbilderna bli grumliga.

– Jag höll händerna för huvudet för att skydda mig och kände att det var kletigt. Jag såg väldigt suddigt men märkte att händerna var röda och blanka av blodet. Sedan segnade jag ner.

När Erik återfick medvetandet hade han en polisman över sig.

– Jag hörde att han sa: "Man borde inte skratta, men jag tycker att det här är så jävla kul." Han måste ha sagt det till sina kollegor. Sedan diskuterade de om jag var misstänkt för något men kom fram till att jag borde skickas till sjukhus. Då kom folk fram som tidigare hållits på avstånd, bland annat en SLO, och frågade hur det var. Jag var nog ganska förvirrad.

SLO står för Supporter Liaison Officer, en klubbanställd som fungerar som en länk mellan förening och supportrar. Det var AIK:s Tobias Larsson som kom fram till Erik.

– Det såg jätteläskigt ut, säger Larsson. Det var ett rejält jack i huvudet och väldigt mycket blod. Jag är inte sjukvårdsutbildad eller första hjälpen-kunnig, men jag förstod att han var tvungen att åka till sjukhuset direkt. Erik var väldigt förvirrad och halvt panikslagen, han ville nog mest bara därifrån, men vi såg till att han fick vård.

Hur var reaktionerna runtomkring?

– Folk var chockade, förstås. Jag hörde poliser som sa att han bara ramlat i marken, men det var uppenbar bullshit. Många hade sett när han blev slagen och skadan var i huvudet. I så fall hade de fått vända upp och ner på honom innan han åkte i backen.

Åtta dagar senare kontaktade Erik en advokat och lämnade in en anmälan om misshandel. Som bevisning bifogade han ett antal bilder på skadorna, samt en mobilfilm som en annan AIK-supporter gjort. På filmen ser man hur polisen går till angrepp mot en folkmassa med batongerna i högsta hugg. En polisman, vars hjälmnummer syns tydligt, slår två hårda slag över Eriks ben. Erik ser ut att förlora balansen, men därefter tappar den filmande personen sin mobil efter att, vad det verkar, ha fått en knuff bakifrån av någon som skriker: "Gå härifrån!«

Vad som sedan hände med Erik går inte att avgöra med hjälp av filmen. Det är också svårt att bedöma hur hotfull situationen var före polisernas framstöt. Framför poliserna står ett antal män och diskuterar, vissa upprört. Flera av dem bär svarta tröjor med huvorna uppdragna.

– Jag kan förstå om man som utomstående tycker att det ser konstigt ut med huvorna, säger Erik. Men polisen vet att det är normalbilden. Vi i AIK har svarta kläder på läktarna, många har huvor och vissa har solglasögon. Många var irriterade för att bilen som skulle köra iväg läktarmaterialet inte hade kommit och att de inte fick någon information om varför. Men det var verkligen inte hotfullt.

Advokaten som Erik kontaktade heter Martin Särman. Han anser att det är uppenbart att Erik bara råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle.

– Eftersom han kom sent ut från arenan så visste han inte att det fanns en order om att folk skulle avlägsna sig, säger Särman. Min uppfattning är att det rör sig om misshandel redan vid slagen som syns på filmen: det är en våldsanvändning som inte är befogad. Och även om någon polis skulle tycka att det var befogat så är det absolut förbjudet att slå någon i huvudet med batong. Det får bara inte förekomma. Det finns tydliga instruktioner från Rikspolisstyrelsen om att man bara får slå mot mjuka delar. Enda gången man får slå i huvudet är i absoluta självförsvarssituationer, till exempel om man blir attackerad av en knivman.

Åklagaren lade ner ärendet direkt, men efter att Martin Särman fått information om att polismannen – vars hjälmnummer alltså syntes – inte hade blivit förhörd, överklagade han och Erik. Polismannen förhördes men nekade till att han slagit Erik i huvudet. Även ett vittne kallades in. När jag ringer vittnet ber vederbörande om att få vara anonym, och berättar sedan sin version:

– Jag missade de första slagen mot benen men såg batongslaget i huvudet. Det var en rejäl sving som sänkte honom. Många fick panik när han låg på marken, folk trodde att han hade dött. Men polisen stod i vägen när folk försökte gå fram för att hjälpa till. Han bara låg där med blod rinnande från huvudet.

Trots förhören lades ärendet ner på nytt, till advokaten Martin Särmans besvikelse.

– Det går inte att få hundraprocentig klarhet i vilken person som slår honom i huvudet, tyvärr syns det inte på filmen, säger Särman. Enligt åklagaren var det heller inte klarlagt att skadan kommit från ett batongslag, utan kunde lika gärna ha uppstått när han föll. Men det är uppenbart att han fått ett slag.

Åklagaren som tog beslutet att lägga ner fallet heter Anders Jakobsson. Han minns fallet när jag ringer upp.

– Målsägaren hade en skada i huvudet, men det gick inte att visa i utredningen att någon polis slagit honom, säger Jakobsson.

Slagen mot benen var inte tillräckligt för att väcka åtal?

– Nej, de får använda det våldet. Nu minns jag inte exakt den här situationen, men det är ofta anmärkningsvärt hur supportrarna beter sig mot polisen. Många gånger har poliserna varit helt oskyldiga. Nu säger jag inte att det var så i det här specifika fallet, men i de ärenden som jag haft tidigare har polisen i princip blivit omringade, man har kastat sten på polisen och de måste ju få lova att freda sig. Polisen har också rätt att använda våld, det framgår med all tydlighet i en paragraf i polislagen.

Men just i det här fallet?

– Ja, min bedömning är att batongslagen är försvarliga och att man inte har kunnat bevisa att polis utdelade slag mot huvud.

Att man inte visste om han fått slag i huvudet, eller att man inte visste vem som slog?

– Om jag inte minns fel så fanns det ingen bevisning om att han fått batongslag i huvudet. Han hade tydligen rasat omkull och slagit sig, det fanns det uppgifter om. Och då gick det inte att komma vidare. Därför är det nerlagt.

När jag berättar att jag tittat på bilderna och att det inte ser ut som en fallskada ändrar Jakobsson sig:

– Nej, visst. Det kan mycket väl vara ett batongslag, men man kan inte visa om det var samma person som slog på benet. I så fall hade det gått vidare.

Martin Särman fick reda på att polismannen inte var hörd och överklagade.

– Ja, och sedan hördes polismannen och eventuellt någon till. Det var inga konstigheter. Vi tog upp förundersökningen och kunde konstatera att det första beslutet låg i linje med det andra.

Varför hördes inte polismannen i förstaskedet?

– Det törs jag inte svara på eftersom jag inte har utredningen.

Han kan inte ha varit så svår att identifiera eftersom numret stod på hjälmen.

– Du får ursäkta mig om jag låter dum, men jag kan varken säga bu eller bä eftersom det gått så lång tid och jag inte har ärendet framför mig.

[...]

Text: Oskar Månsson. Foto: Daniel Nilsson. Ur Offside, 2016.

Kommentar:

Reportaget visar ett tydligt mönster: trots återkommande anmälningar, filmbevis och vittnesmål leder fallen nästan aldrig till åtal – och ännu mer sällan till fällande domar.

Artikeln pekar på flera återkommande strukturella problem:

 - Bevisläge i kaosartade situationer: Det är svårt att fastställa exakt vem som gjort vad i trängsel och tumult.

 - Identifiering av poliser: Hjälmnummer kan vara svåra att se eller felaktiga.

 - Internutredningar: Läggs nästan alltid ner.

 - Nödvärnsargumentet: Domstolar tenderar att ge poliser stort tolkningsutrymme om de uppger att de känt sig hotade.

 - Machokultur: Regeringens utredning om idrottsrelaterad brottslighet pekar på destruktiva maskulinitetsnormer både bland supportrar och inom poliskåren.

 - Polisens kommunikation: Polisforskaren Stefan Holgersson menar att polisen systematiskt skönmålar sin verksamhet och marginaliserar intern kritik.

Supporterpolischefen Mats Norlin framhåller att våld ibland är nödvändigt men säger att verbala lösningar bör prioriteras. Han ifrågasätter dock inte systemets funktion i grunden.

Offside-reportaget tecknar en bild av ett rättssystem där supportrar i praktiken har mycket små möjligheter att få upprättelse vid anklagelser om polisvåld. Även när det finns filmbevis, dokumenterade skador och identifierbara poliser läggs ärendena ofta ner utan fullständig utredning.

Samtidigt har samhället under många år fokuserat på att bekämpa supportervåld genom avstängningar och lagändringar. Artikeln ställer den omvända frågan: vad händer när det är polisen som använder övervåld? Svaret, enligt Offsides granskning, är att det nästan aldrig får några rättsliga konsekvenser.