Supportern

—Måååååål för AIIIIIIK! —skrek Tommy Engstrand i radion.

—Mål! Vilket mål, herregud! —utbrast Arne och slog sig på knäna framför den stora radiomöbeln.

Han hade drömt om den där segern hela sitt liv. Född i Solna, när hela kvarteret levde för AIK, var han säker på att han lärt sig säga ”AIK” nästan samtidigt som ”pappa”. Han tog sina första steg med en sliten fotboll på gården, inte långt från Råsunda, när grusplanerna ännu fanns kvar och pojkarna spelade tills mörkret föll.

Vid sjutton års ålder spelade han i juniorlaget och var lagets skyttekung. Men när hans far dog, bara veckor innan han skulle få chansen i A-laget, tvingades han börja arbeta. Han tog hyra som jungman på Transatlanticrederiets fartyg som gick mellan Göteborg och Hull, och fotbollen blev kvar i land. I sin sjömanskista bar han alltid med sig den svartgula tröjan med nummer nio.

Efter några år till sjöss steg han i graderna, men en dag i Göteborgs hamn, när fartyget låg stilla för reparation, tog han upp tröjan, såg länge på den och kände att något tagit slut. Han lämnade sjölivet. Arbetade på café, sålde lotter, tog tillfälliga jobb, tills han fick anställning som brevbärare i Stockholm, med tjänstecykel och bestämda rundor.

Varje söndag satt Arne i kalsonger framför radion, drack kaffe och filade på sina tånaglar medan han lyssnade på Sportextra. I många år nämndes AIK bara i förbifarten — resultatet, publiksiffran. De stora reportagen handlade alltid om Malmö FF, IFK Göteborg eller Norrköping.

På stamkrogen Kvarnen på Söder retades vännerna:

—Du, Arne, ska du inte börja hålla på ett riktigt lag?

Han svarade lugnt:

—En dag tar vi SM-guld.

Åren gick. Synen försämrades, lederna värkte, pensionen var knapp. Men AIK-märket satt envist kvar på kavajslaget. Det var inte stolthet längre — det var trots. Någon gång måste det hända.

Och så kom säsongen då allt stämde. AIK toppade tabellen. Bästa offensiven. Minst insläppta mål.

—Måååååål för AIIIIIIK!

När slutsignalen ljöd stod Arne och slog i luften. Han tog på sig sin bästa kostym, den svartgula slipsen, och gick ut. Han tog en Volvo-taxi vid torget.

—Vi kör runt stan och tutar, sa han. AIK är svenska mästare.

De rullade längs Sveavägen. Han höll en liten svartgul flagga ut genom rutan. Vid Kvarnen stod vännerna redan samlade. När de såg bilen reste de sig och började applådera.

—Sakta ner, men stanna inte, sa Arne, medan tårarna rann.

Hemma hängde han flaggan på ytterdörren. Hjärtat slog hårt, nästan våldsamt. Han lade sig på sängen utan att klä av sig och satte på radion. Reportern direktsände från firandet vid Råsunda.

Han log.

Sedan kom det där torra slaget i bröstet.

Han försökte dra efter andan men såg hur rummet suddades ut.

Och i det ögonblicket hette hela världen AIK.