Under stora delar av matchen dominerade AIK spelet. Med tre tonåringar i startelvan tog laget kommandot på bortaplan och skapade flera högkvalitativa målchanser. Utöver målen producerades minst fyra riktigt bra lägen som mycket väl hade kunnat ge en helt annan utdelning. Det här är en match som lika gärna hade kunnat sluta med en klar seger för AIK.
I stället föll laget till slut på egna misstag.
Kvitteringen till 2–2 var i mångt och mycket en bjudning. Den kom som en konsekvens av att AIK spelar med hög risk i uppspelsfasen - något som samtidigt är en del av lagets nya identitet. Det tredje GAIS-målet kom i ett läge där AIK kunde ha säkrat resultatet och gått mot förlängning, men i stället fortsatte man att gå för segern. Modigt, men också kostsamt.
Samtidigt är det svårt att bortse från hur mycket som faktiskt såg lovande ut.
Zadok Yohanna var återigen lysande och ett konstant offensivt hot. Hans energi, mod och kreativitet gav AIK en dimension som verkligen stack ut. Bakom honom stod Kristoffer Nordfeldt för en stabil insats, medan Amel Mujanic återigen visade vilken viktig motor han kan vara på mittfältet.
Men kanske viktigast av allt var något mer svårmätbart: spelglädjen.
Den är påtagligt annorlunda jämfört med perioden under Mikkjal Thomassen. AIK spelar med större mod, mer rörelse och en tydlig vilja att föra matcher. För första gången på länge känns det som att laget verkligen vill spela fotboll – något många supportrar har längtat efter i åratal.
Det innebär också en annan typ av risk. När man spelar mer offensivt och vågar ta initiativ kommer misstagen ibland. Det syntes i den här matchen, där samtliga baklängesmål i någon mån kan härledas till bristande koncentration och individuella felbeslut.
Det är något laget behöver arbeta vidare med. För även om modet är välkommet måste AIK ibland också kunna spela mer cyniskt. När man leder matcher finns det tillfällen då det är klokare att stänga ytor och kontrollera tempot i stället för att fortsätta spela med samma höga risknivå.
Ändå lämnar den här matchen efter sig något som saknats länge: tillförsikt.
Skillnaden mot tidigare säsonger är tydlig. Att förlora efter en svag prestation lämnar ingenting kvar. Men att förlora trots att spelet fungerar och laget skapar chanser ger något att bygga vidare på. Det inger hopp – både hos supportrar, spelare och ledarstab.
Ett särskilt omnämnande förtjänar också bortaföljet, som ännu en gång levererade starkt stöd från läktarna.
Den enda frågan är egentligen varför ramsan till tonerna av Eddy Grants klassiker aldrig hördes från start:
"Ge oss mål, Yohanna."
Med tanke på hur han spelade hade den passat perfekt.
Cupäventyret är över. Men om den här prestationen säger något om vart AIK är på väg, då kan framtiden faktiskt vara ljusare än den varit på mycket länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar